Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetens och sanningens. Men nu har ju Strindberg
nödgats fråga sig, om ej friheten ledde till fördärv och
sanningen — ja vad är sanning? Var ej reformationen
en väldig förvillelse? Han måste låta det komma till en
ny uppgörelse mellan kungen och reformatorn och till en
ny Mäster Olofs-uppgörelse med sig själv.
Magister Olaus’ — ty nu kallas han så — självuppgörelse
har redan före styckets början utmynnat däri att
han ingenting vet och ingenting förstår. Detta är dock
ej att taga strängt bokstavligt. Han vet nämligen både
ett och annat, ja snarast litet för mycket på en gång.
Han vet att Luther var en härlig man, men att han led
av »för mycket trosläror och för litet religion» alldeles
som Swedenborg enligt Strindberg. Han vet sig alltjämt
vara väl ej Lutheran men protestant, men han önskar
dock att söndringens tid måtte vara förbi. Hans
självkritik har alltså ej alstrat tomhet men väl tvekan och
därför ödmjukhet. Dock ej egentligen mot hans hustru.
Det finns här som i Mäster Olof en scen mellan
Olof och Kristina, en scen av tvist, men här saknas helt
den underton av kärlek som så starkt förnams i ungdomsverket;
en lugn och mycket måttlig hövlighet är allt vad
som återstår.
Mot kungen eller rättare mot dennes livsverk är
Magister Olaus både morsk och ödmjuk. Han inser att
kungen måste kväsa de nackstyve dalkarlame, vilka
landsförrädiskt sammanflätat sin upprorslust med utländske
fienders stämplingar. Kungen kväser dem. Det är
otacksamt, ty de hade ju hjälpt Gustav i hans ungdoms nöd,
men det måste ske. Man ser att otacksamheten blivit ett
levande problem för Strindberg, han hade ju själv mot
så många vänner röjt den otacksamhetens synd som han
avskydde. När Olaus säger till en av styckets personer:
»Tvinga oss aldrig till otacksamhet! Det är så tungt att
vara otacksam!» — så är det ej svårt att däri förnimma
Strindbergs eget självförsvar. Olaus följer alltså
kungen, i fosterlandets namn, även på otacksamhetens och
hårdhetens stigar. Men just denna frivilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
