- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
423

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

halft mystiskt i stämningen när de der unga barnen
mötas i en ömsesidig kärlek, som omfattar hela deras
väsende och afgör hela deras öde. Det är inte herr
Den och Den som har ett möte med fröken Chose efter
en maskeradbal, utan det är Romeo och Julia, det är
den nyare literaturens »Höga visa» som det gäller, och
kommer här någonting brutalt, någonting hvardagligt in
med i leken, då är det slut med hela historien, då är
det så godt att ta’ ner ridån med detsamma! — Det
är åtminstone min åsigt.

Under detta ordskifte glömde Julia i fönstret helt
och hållet sin rol och betraktade med förvåning
manaen i stolen borta vid fönstret. Han växte i hennes
ögon till någonting ovanligt, någonting trollskt, och hon
återvaknade icke till besinning förrän hon hörde den
unge mannen mot monologens slut utbrista med hviskande,
nästan darrande röst:

»Se, hur hon lutar handen mot sin kind!

O, vore jag en handske på den handen!

Jag rörde då vid hennes kind!»

Och då var hon så med en gång inne i situationen,
att hon glömde alt omkring sig, glömde det obeqväma
soffhörnet, den gamla ostadiga bokhyllan, och med djup
och bäfvande röst, samt med ena handen tryckt mot
hjertat utbrast i ett halfhögt »Ve mig» ! åtföljda af en
djup suck, i det hon dolde ansigtet i den andra.

Holmer kastade en hastig blick på henne öfver
binokeln, men sade ingenting och Romeo fortsatte sitt
afsidestal till dess Anna på nytt inföll, men nu med
något högre ton, i det hon liksom medvetslöst såg rätt
framför sig, utan att blicken fästade sig på något
be-stämdt föremål:

»O Romeo! Hvi är du Romeo?

Förneka far och namn: om du ej vill det,

Så svär blott att du älskar mig, och jag

Ej längre vara vill en Capulet!» —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free