Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfstyrelse och makt tillvälla dessa sig emellertid äfven rätten att fritt
bestämma, om en yrkesman skall upptagas eller ej. En sådan rätt
till-erkännes kanngjutarna i Köln1 och under en senare tid ingår den
som en nödvändig beståndsdel i ämbetenas maktställning.
Det är svårt att fastställa, i hvilken grad inträdet i ämbetet var
bundet vid innehafvandet af burskap i staden. I Berlin stadgas 1288
burskap som villkor för inträde i skräddarämbetet.1 2 Detta torde
emellertid hafva varit regeln äfven annorstädes, och säkert är att så
mer och mer blef förhållandet.3
Vid inträdet i ett ämbete hade handtverkaren nästan alltid att
erlägga en afgift, vanligen i penningar, men ofta därjämte i vax till
kyrkljus. Inträdesafgiften var af ett högst växlande belopp4,
beroende på förmögenhetsförhållandena inom de olika yrkena. För dess
användande voro ock mycket olika regler gällande. I Tyskland delades
den vanligen i flera delar, som i olika proportion kunde utgå till
stadsherren eller någon hans ställföreträdare, staden5, den af stadsherren
insatte mästaren, ämbetet6 och någon tjänsteman inom ämbetet.7
I Frankrike synes det vanliga förhållandet varit att en stor del af
inträdesafgiften uppbars af stadsherren; i Paris måste inträdet i ett
stort antal ämbeten köpas af konungen eller den åt hvilken han
förlänat rätten att uppbära afgiften. 8
En genomgående regel, som tidigt och nästan öfver allt kommer
till uttryck, är att söner och mågar till förutvarande ämbetsbröder
åtnjuta betydande lättnad vid inträde. De som »ärfde ämbetet»
1 Hegel II 352.
2 [Stieda 84.]
3 Ashley II2 75 f.
4 Stieda 114 n. 10.
5 Så i Berlin, där staden och ämbetet erhöllo hälften hvardera (skoflickare och
ylleväfvare).
6 Hos skinnarna i Basel (1226) gick möjligen hela beloppet till ämbetets
kyrkliga verksamhet (ofvan 64). Äfven hos byggnadsarbetarna och slaktarna (1248).
upp-bäres det helt af ämbetet, som dock hos dem får använda en del till ämbetets
världsliga uppgifter (art. 3; [tr. hos Keutgen 367 f.])
7 Hos bagarna i Basel (1256) tillfaller en ringa del pedellen, hos skräddarna
(1260) går en del dessutom till skaffarna (ofvan 68, 69). Stieda 115 anser att det
förra gäller stadspedellen — han anför äfven ett exempel från slaktarna i Halle
på ett sådant förhållande — men i Basel är det otvifvelaktigt fråga om ämbetets
pedell.
8 Lespinasse ss. XCVII, CXVI f.; [Levasseuk I2 281 IF.].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
