Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckshändelser, såsom eldsvådor och
öfversvämningar. Den 27 Juli 1666
anställdes t. ex. stor förödelse af ett
skyfall, åtföljdt af åska, blixt och hagel.
Det fruktansvärda natur-upproret förde
bort hus och bredde ut slagghögar,
drog med sig stora kolhögar och
vedstaplar, förstörde konstgrafven till
grufvan och sopade bort åtskilliga
bergsmäns bruk vid Gammeltorget. Det
varade blott ett par timmar, men
förorsakade icke desto mindre ansenlig
skada, hvilken af en samtida författare
uppskattas till mer än 30,000 daler
kopparmynt. Densamme uppgifver, att
många derigenom förlorade sina egor,
emedan från dessa ali svartmyllan blef
bortsköljd och de i stället öfverhöljdes
med slagg. Grufvan var i stor fara,
och förlusten derstädes uppskattades till
1,000 sk® ofri råkoppar. Regeringen
anslog 10,000 daler kopparmynt till
utdelning åt dem, som blifvit lidande
vid tillfället. Ar 1677 ledo äfven de,
som bodde vid den genom staden
rinnande ån, mycket af dennas
öfversvämmande. Både före och efter denna tid,
åren 1653, 1728 och 1764,
förorsakade vårfloden sådana öfversvämningar, att
vattnet stod flera alnar högt på
Helsinge- och Nytorgen. Under mer än
130 är efter stadens grundläggning hade
den blifvit förskonad från eldsvåda;
men år 1761 inträffade tvänne sådana
tätt efter hvarandra, den 20 Juni och
natten till d. 1 Juli, hvarigenom större
delen af staden afbrändes. Sedan
inträffade ingen sådan olyckshändelse,
förrän i Oktober 1847, då eld utbröt i
stadens nordvestra del, Ostanforss, och
skadan beräknades till icke mimlre än
6 0,000 rdr bko.
Falun var år 1743 skådeplatseu för
den under namnet Dal-upproret kända
oroliga rörelsen i Dalarne under nämda
år. De upproriska hade till d. 8 Juni
detta år sammankallat alla
Dalsocknarnas invånare till Falun, der
Dalamännen också ganska rigtigt infunno sig,
väpnade med bössor, spik-klubbor, spjut
och vapen af alla slag, som de i hast
kunnat anskaffa, anförda af
riksdagsmannen Per Andersson från Mora,
major Wrangel och bruksbokiiållaren
Schedin. Beslut fattades att strax tåga
till Stockholm, der de ämnade
genomdrifva sina fordringar. De begärde
ge-uast af landshöfding Wennerstedt
vapen och kulor; men ehuru sådana
förvarades i en byggning vid
Kungsgården, svarade landshöfdingen, att
ingenting fanns, och att han sålunda
ingenting kunde gifva. När Wennerstedt
sedan återkom från staden till
Kungsgården, som då var
landshöfding-residen-set, hade en mängd allmoge samlat sig
på gårdsplanen och fordrade återigen
vapen. Landshöfdingen gaf då samma
svar som förut, men måste slutligen
förbinda sig att följande dagen infinna
sig vid Dalkarlarues chorutn. Till detta
uppmarscherade de på torget om
morgonen den 9 Juni socknevis i leder, hvarje
trupp under gevär med sina anförare;
och det berättas, att de dä hade
skarp-laddade skjutgevär. De bildade midt
på torget en ring, i hvilken
landshöfdingen måste träda fram för
bokhållaren Schedin. Pastor Wallman i
Gagnef gjorde morgonbön, som afhördes af
landshöfdingen, öfverstlöjtnant
Adler-stråle, major Wrangel, borgmästaren,
lands sekreteraren och landskamrerares
tillika med några prester, som följde
med allmogen, och efter slutad bön
framträdde ur bondhopen Fors Larsson,
som till landshöfdingen lemnade ett
papper, hvilket han anmanade honom
och de närvarande tjenstemännen att
underskrifva, ty »alla borde göra ett
med allmogen, af hvad stånd de vara
måtte.» Imellertid voro bullret och
sorlet sådana, att Wennerstedts svar icke
kunde höras, hvarföre han med
allmogens samtycke steg upp i ett fönster,
hvarifrån han gjorde bönderna
föreställningar och tillade, att den nvss
afslutna freden vore fördelaktig, och att
äfven de borde vara nöjda med villkoren.
Derpå svarade riksdagsmannen Per
Andersson: »freden är nog god; men en
neslig fred vilja vi ej hafva», och
vände sig till bönderna med frågan: »är
det icke så, kära bröder?» Allmogen
besvarade denna fråga med ett
dun-drande ja! och på torget lossades ett
eller annat skott, så att landshöfdingen
fann sig, tillika med de öfriga
herrarne, nödsakade att teckna sitt namn
under skriften. Under allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
