Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig. Först när min glädje slocknat och drömmen
flytt, erinrade jag mig det ena efter det andra som
jag omedvetet registrerat. Hur olika den bleke
kyrkoherden med de insjunkna kinderna tog i hand
jämfört med andra män, hur olika han lade sina ord,
hur särskilt väl indignationen märktes bakom hans
blida sätt, när jag visade att jag inte fäste avseende
vid hans förmaningar.
Medlingen var inte en tom formalitet, sade han,
utan insatt i lagen för att åstadkomma försoning
mellan makarna. Och han hoppades att sedan
borgmästarinnan nu återvänt efter sin flykt från
hemmet, vi skulle se våra eventuella misshälligheter i
ett annat ljus och känna att de år vi varit förenade
som äkta makar band oss samman. Jag tittade på
Julius för att låta honom bli den som skulle säga
ifrån hur ohjälplig vår söndring var. Men Julius
strök sitt grånade skägg, såg mig rätt i ansiktet och
sade stillsamt att han för sin del inte hade något
emot försoning.
— Det menar du inte, sa jag.
— Jo, det gör jag, svarade han, för nu vet jag att
jag behöver dig.
— Inte!
Det var en rätt naturlig replik, ty i ett långt
äktenskap hade jag fått inbränt i mitt medvetande att jag
var den som behövde honom och inte den som
behövdes.
När vi sista gången resonerat om skilsmässa hade
han dundrat och rutit att jag skulle gå under på egen
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
