Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tur ville ta fram en flaska mosel och det tog ungefär
lagom tid, så att soppan bars in då han kom upp ur
källaren.
Det var en liten medelålders herre med ett mycket
renrasigt stiligt judiskt ansikte. På kliniken där den
vita rocken dolde hans lilla förknytta figur, torde
han vara nästan alltför skön. Det var ju klart att
han måste accentuera sin ställning som herre i huset,
eftersom det var så nyligen han måst ta emot sin
hustrus fattiga slantar från Angelsdorf, men han
markerade sin överlägsenhet med den mjukaste
stämma och den största älskvärdhet. Han smålog lite
åt Pax, varför skulle han inte det, men lät ringa till
kliniken och meddela att han kom en kvart senare
för att han skulle få tid att sjunga en soldatvisa för
mig som han själv skapat både till ord och toner.
Den skulle bevisa att även kriget hade sina
ljuspunkter, men den var bortkastad på mig, ty jag undrade
bara hur den kvinnan hade det som nu fick vänta en
kvart på narkos.
Jag kan när som helst se framför mig
familjegruppen i den soliga, förmögna och ganska
smaklösa salongen. Mannen sjöng med stor bravur,
hustrun ackompanjerade, pojken med det stora
rakitiska huvudet stod där och blickade upp till dem.
Vem som helst skulle ha sagt att där ser man hur
förnyelsekraften i människolivet bygger upp ett hem
igen ur förstörelsen. Men i mina ögon hade idyllen
ett grymt drag. Dessa stora snabba händer som så
smidigt följde melodien på tangenterna, de var ju
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
