Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningar vid den svenske konungen, som börjat sin bana på ett
så lysande sätt. Från denna synpunkt tedde sig de östeuropeiska
konflikterna såsom ett hindersamt och meningslöst mellanspel, när
det gällde att återupptaga det bestående statssystemets försvar emot
de universalmonarkiska anspråken. Vilhelm erbjöd personligen sin
fredsmedling i ett bref till Karl XII, under det att diplomaterna
sökte utverka svenska regementens öfverlåtelse till de allierades här.
För de svenske statsmännen, som lefvat sig in i
subsidieförhandlingarnas traditioner, syntes dessa utsikter lockande nog, men
konungen var ej benägen att afhända sig någon del af sina trupper
för främmande ändamål. Ehuru han tillät, att förhandlingarna
fortsattes, dock utan bindande löften, yrkade han framför allt på
omedelbart understöd i kraft af de redan afslutade förbundsfördragen.
Sjömakterna, som voro angelägna om att hålla förbindelsen vid makt,
uppfyllde äfven så till vida sina förpliktelser, att de lättade
Sveriges krigsomkostnader genom klädesleveranser och lånegarantier.
Fredsmäklingen emellan Sverige och dess fiender var lika
hopplös som emellan medtäflarne om spanska arfvet. Den östeuropeiska
krisen var ej mindre allvarlig än den vesterländska. Från intet
håll gafs något uppslag, som kunde leda till dess utjämning. Enda
skillnaden emellan Karl XII och hans motståndare var den, att han
försmådde diplomatiens vapen och ville behålla afgörandet i sin egen
hand, medan de senare, som blifvit undanträngde från anfallets
öfvertag, anlitade sväfvande underhandlingar för att hemta nya krafter
och, om möjligt, göra sig andra makter bevågna. Karl hade ingen
anledning att lyssna till tsarens förespeglingar genom den
brandenburgske gesandten i Moskva, som för öfrigt själf varit med vid
mötet i Birze och alltså var väl invigd i Peters verkliga afsikter.
Karl afvisade också det nya franska sändebud, som uppsökte honom
i hans kurländska läger, och den holländske minister, som fått
Augusts uppdrag att bringa en förlikning på tal. Desse diplomater ville
hvar för sig framför allt med hänsyn till det allmänna politiska läget
gifva sig sken af att ha vunnit hans gehör, och hans vägran att
inlåta sig i förhandlingar med dem betydde därför äfven, att han
ställde sig bestämdt neutral emellan de båda allianser, som beredde
sig till öppen kamp emot hvarandra. August däremot hade
ändtligen efter Dynaslaget gjort sitt val. Han hade lyckats aflocka
Frankrike så fördelaktiga anbud, som han trodde sig kunna uppnå,
men han använde dem endast för att aftruga kejsaren sådana
förbundsvillkor, som tillika kunde främja hans polska politik. Han
förpliktade sig att lemna hjälptrupper till kriget mot Frankrike, men
fick till gengäld rätt att efter behof föra sina saxare genom kejsarens
arfland Schlesien in i Polen. Denna militära förmån, som förkortade
hans transporter och gjorde dem oberoende af Brandenburgs
välvilja, ansåg han ej för dyrköpt genom en tillfällig minskning i sina
stridskrafter, som ju snart kunde åter ökas genom nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
