Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torpa1. Man förnyade här beslutet af år 1483 att ett afgörande unionsmöte
skulle hållas i Kalmar, och skulle det öppnas midsommarstiden 1495. Arvid
Trolle framlade det afslutna fördraget vid ett rådsmöte i Stockholm
midsommarstiden 1494, men det godkändes icke. Först vid ett senare rådsmöte, som
i augusti månad hölls i Stockholm, antogs det, och tjugusju rådsherrar
for-bundo sig att hålla Kalmar recess och således antaga konung Hans, så vida
han ville infria sina löften. Erkebiskop Jakob Ulfsson påstod, att herr Sten
vid detta tillfälle hade, när talet föll på att han hade beseglat Kalmar
reness, yttrat, att han icke ville förneka sitt sigill, >jag hafver med Guds hjelp,
skulle han hafva sagt, intill denna dag fört i min sköld de tre sjöbladen
ärligen och som en rätt kristen riddare, jag hafver ock tänkt att föra dem så in
till dödsdagen>. Äfven skulle han först hafva förklarat sig för konung Hans
och äfven beseglat förbundet. Herr Sten åter påstod, att han nödtvungen
hade satt sitt insegel under Kalmar recess, och att han aldrig med sitt sigill
hade stadfäst stockholmsfördraget. Han klagade, att fördraget egentligen var
riktadt mot honom. — Först i januari 1495 underrättades konung Hans om att
•de vid Ny Lödöse fattade besluten blifvit af det svenska rådet godkända.
Herr Stens ställning är icke fullt klar. Det yttrande som erkebiskopeu
lade i hans mun kan icke gerna vara uppdiktadt, men det är möjligt att
herr Sten räknade på, att konung Hans aldrig skulle uppfylla löftet rörande
Gotland, och att han således genast skulle förverka sin rätt till kronan. Visst
år att han ansåg, att man icke borde skynda med konungens antagande i
riket, och ett dröjsmål kunde synas så mycket mera berättigadt, som konungen
hösten 1494 hade ett anfall af svagsinthet.
Huru spända förhållandena voro, synes bäst af alla de rykten som
sprid-<les i landet. Om erkebiskopen berättades, att han vore framför alla andm
ifrig att fa konung Hans in i landet, om herr Sten, att han harmades öfver
<len makt biskoparne egde genom sina befästa slott, att de grofva kanoner
han höll på att gjuta vore ämnade mot Stäket, att han skulle sagt, att innan
man visste ordet af, kunde många tusen bönder kasta upp en Engelbrekt
riket öfver halsen, o. s. v. Hans ovänner förebrådde honom likgiltighet med
iifseende på Finlands försättande i försvarstillstånd, hvilket det ålåge honom
som länsinnehafvare att göra på egen bekostnad, de harmades öfver att han
icke sjelf reste öfver till Finland. Detta var honom dock omöjligt, ty dels
var hans helsa icke god, dels vågade han icke lemna Sverige under denna
tid af stark jäsning.
Han var tydligen angelägen att alla de kringlöpaude ryktena icke skulle
vålla några förvecklingar. I början af januari 1495 sände han Svante
Nilsson, son af herr Nils Sture, och några andra sina män till erkebiskopen med
försäkran, att hvad ryktet- berättade om herr Stens fiendtliga planer mot
honom vore ogrundad t, samt med förfrågan om förberedelserna till det
stundande kalmarmötet, om allmogen borde tillfrågas om sin vilja och om rådet
icke borde sammankallas. Erkebiskopen godkände båda förslagen och bad
1 Han förde i vapnet en sparre och en sexuddig stjerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
