Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lian verkade nitiskt nnder inånga år i Roma. Ett eget uttryck på denna lians
tillgifvenhet finna vi i det vapen lian tog sig (fig. 360): en sned bjelke med
Sveriges tre kronor ock å hvardera sidan omgifven af de i herr Stens
vapensköld förekommande tre sjöbladen. Aunu närmare slöt han sig till herr
Svante Nilsson och hans maka fru Märta. Under den yngre herr Stens tid
trädde han något mer tillbaka och öfvergick till sist till det danska partiet.
Antagligen var det missnöjet öfver hans tilibakasättande som, i följd af hans
lynnes häftighet, dref honom till en politik som var raka motsatsen af hans
föregående.
Att herr Hemming hade fel är obestridligt, men han var en personlighet
för hvilken man måste hvsa .ett varmt deltagande. Det finnes ingen likhet mellan
honom och erkebiskop Gustaf, som i allt sitt uppträdande visar sig drifven af
en enda lidelse, hämdgirighet utan mått, som icke skyr något, blott den blir
mättad. »Han var, säger Olaus Petri, en stvf och ensinnad man, och han
ville iugens råd lyda, utan ville allt göra efter sitt eget sinne, och det var
både hans och meniga rikets förderf.»
En motsats till doktor Hemming var hans efterträdare på Linköpings
biskopsstol, doktor lians Brask. Rikt begåfvade voro de båda, lika kraftiga.
men biskop Hans var mindre het, mindre
hänsynslös, och derför under det doktor Hemming
förtär sig sjelf och till sist förlorar sitt gamla
fotfäste, så att han slutar med att öfvergå till
danskarne, står biskop Brask temligen orubbad qvar
på den ståndpunkt han intagit: han upptager
erkebiskop Jakob Ulfssons rol, dock med en mera
utpräglad kärlek för de fosterländska
sträfvan-dena. Han är den svenska medeltidens siste
verklige kyrkofurste, som icke lät sig öfvertygas om
den nya tidsriktningens företräden, utan till sist,
hellre än att .gifva efter, öfvergaf stift och
fädernesland.
Sedan erkebiskop Gustaf Trolle i februari 1516 hade tillbakavisat
riksföreståndarens försoningsförsök, begynte han öppet stämpla mot honom under
utspridande af hvarjehanda förklenliga rvkten. Herr Sten sammankallade da
en herredag i Telge, i juli 1516, hvarest han med största lugn redogjorde
för sitt förhållande till erkebiskopen. Här skulle ock dömas om kronans eller
kyrkans rätt till Stäkets län, men detta kunde icke ske, ty erkebiskopen höll
sig undan och jemte honom herr Erik Trolle, herr Sten Kristersson och herr
Nils Bosson. Sedan herredagen blifvit upplöst, begaf sig riksföreståndaren till
Nyköping, hvars slott innehades af herr Sten Kristersson. Slottet stormades,
livarefter denne gaf sig och fördes sedermera till Stockholms slott, der han
mot slutet af året afled. Dessförinnan hade han för riksföreståndaren yppat
den sammansvärjning han hade ingått med de tre nyssnämda herraine i
akt och mening att inkalla konung Kristiern. I kraft af de upplysningar
360. Doktor Hemming Gads
sigill (kronor och *joblad).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
