- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
281

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

281
i farans ögonblick en rent af öfvernaturlig kraft. — Men detta hör dock icke till min be-
rättelse, som jag nu ber att fä fortsätta.”
”Jag hoppas, att de unga tu nu mätte fä hvarandra,” sade grefvinnan Cicilia.
”Ack ja!” suckade jungfru Malin.
Stenbock log och fortsatte:
”Det var morgon. Solen strålade klar från den högblå sommarhimlen, glada
sjöngo foglarna sina jubelhymner, tusende blommor prunkade i färgprakt bland det gröna
gräset, som var öfversålladt af dallrande daggperlor, hvilka uti morgonsolens guld liknade
glittrande diamanter, allt var så fridfullt och herrligt, naturen hade iklädt sig sin högtids-
skrud. Högtidligt ljödo kyrkklockorna från närmaste byn, hvilka kallade folket till guds-
tjenst; ty det var söndagsmorgon; och lika högtidligt ljödo deras ekon, mångfaldiga gån-
ger upprepade och slutligen sakta bortdöende bland uppspringande bergspetsar och böl-
jande dälder. Redan tidigt på morgonen hade det varit lif och rörelse i öfverste Haralds-
sons läger. De bistra krigarne tycktes hafva mycket att bestyra om och en högtidlig
glädje lyste ur allas blickar och det syntes granneligen, att det icke var för att draga ut
till strid, som befäl och manskap nu rustade sig. Friden var nu nästan afgjord och ingen
öfverrumpling var att befara. Alla voro klädda till högtid och sökte att göra såväl sig
som tälten och sjelfva lägerplatsen så fina som möjligt. Bygdens befolkning samlades små-
ningom till lägret och mången jungfrus milda ögon hvilade betydelsefullt och med välbehag
på en och annan af de ståtliga krigarne, under det att en högtidlig glädje tycktes råda
öfver hela den brokiga samlingen. Denna dag skulle tvänne af en ren, innerlig och öm-
sesidig kärlek klappande hjertan, genom äktenskapets heliga band fjettras vid hvarandra.
— Hjalmar och Elsa skulle nämligen i dag i regimentets närvaro vigas vid hvarandra.
Vid middagstiden bildades fyrkant. Regimentets prelat trädde inom fyrkanten, der en
provisorisk brudstol var upprest. Snart blef det rörelse bland folket. Hurrarop skallade,
regimentet skyllrade och piparne och hornblåsarne spelade en vacker bröllopsmarsch. Öf.
verste Haraldsson syntes inom fyrkanten vid sidan af en af regimentets förnämste män.
Straxt efter kom den unga, fagra, rodnande och af en oförklarlig, men outsägligt ljuf känsla
sakta darrande bruden iklädd en hvit bruddrägt. Bland de blonda lockarna flätade sig
en rik myrtenkrans, en lång slöja fladdrade öfver hennes axlar och hjessan pryddes afen
praktfull guldkrona, ett af regimentets många och dyrbara krigsbyten från de danska
provinserna. Hon leddes fram till kullerstolarne, der Hjalmar redan väntade henne, af
den aktade veteranen Klang, iklädd sin gamla, slitna uniform. Hans tapperhetsmedalj
hängde på hans bröst och krigarne i de uppstälda lederna sågo med vördnad på den gamle
kämpen, der han gick stapplande på grafvens brädd vid sidan af Elsa, som med en, mensk-
ligt att skåda, ljus och lycklig framtid i sigte, nästan sväfvade fram öfver fältet. Hon,
nu i lifvets skönaste högsommar, hade att vänta ljusa och glädjerika dagar vid sidan af
en aktad och älskad make; den gamle väntade blott grafvens tysta natt och vinterns snö
låg redan kall på hans hjessa, under det att brudkronan med en sällsam glans strålade
från Elsas vackra hufvud. Nu gjordes bön, hvarefter vigseln förrättades med höfvisk
andagt. Presten sade redan sitt amen — och Elsa och Hjalmar voro fjettrade vid hvar-
andra för tid och evighet. Ett saligt leende lekte på Elsas skälfvande läppar, då hon ömt
slöt sig till sin makes ädla bröst och med högburet hutvud och strålande blickar lofvade
Hjalmar ännu en gång den fagra bruden tro och kärlek uti lif och död.
Wasaättlingarne 24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free