Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Denna Marta hade, såsom läsaren torde erinra sig frän första delen af ”Från
flydda tider. Kung Gösta,” följt jungfru Signe Sparre i glädje och sorg under hennes
många äfventyr och sedan gift sig med herr Gustafs trogne vapendragare, Tor.
Hon bodde fortfarande jemte sin man vid Framnäs och när det var något sär-
skildt magtpåliggande å färde, så tillkallades alltid Marta och åt henne lemnades då be-
fälet öfver den qvinliga tjenstepersonalen, liksom Tor kommenderade den manliga.
”Nå skynda på, flicka!” hade vi hört henne utropa.
När hon såg att detta verkade som ett piskrapp på en häst, så drog sig hennes
mun till ett belåtet leende och hon begaf sig ut i en korridor för att komma till ett
annat rum, der hon hade flera tjenstehjon att se till.
Under det att hon gick, sjöng hon helt sakta för sig sjelf:
Jag gick mig ut en aftonstund,
Jag gick mig ner till stranden,
Der mötte mig en gosse ung,
Han räckte då mig handen:
”Du flicka huld, hvar ska’ vi bo?
Hvar ska’ vi bo på denna jord,
På dessa jordelanden?”
Han lade hand uti min hand,
Han sad’ med tår på kinden:
”Ack, dit du vill, dit vill ock jag!”
Och ljuft sjöng aftonvinden.
Och månen steg så klar ur skyn,
Ur skyn den skred, men han till byn,
Till byn lopp snabb som hinden.
”Du är glad du, Marta,” sade friherrinnan Lindenbrona, som med bekymrad
min kom ut ur ett sidorum och mötte sin gamla kammarsnärta.
”Skulle jag inte vara det, fru friherrinna?” svarade Marta. ”Det skall ju blifva
jungfru Elsas bröllop! Herre Gud, hvad tiden går! Jag tycker det inte är länge sedan
den natten då hon kom till verlden! Och nu skall hon klädas till brud! Oj, oj, oj! hvad
man börjar blifva gammal. Men fast man blir gammal, kan man väl vara glad för det
och nu är det anledning dertill, då det kära barnet skall träda i brudstol.”
”Det är just detta, som gör mig bekymmer, min kära Marta!” svarade friherrinnan.
”Kan inte gamle herrn försona sig med hennes val ännu?”
”Nej, Marta! Gustaf, min gode Gustaf, är i detta fall obeveklig.”
”Hm!”
”Han har aldrig rätt kunnat med Rutger Kruuse, och sedan det blef bekant, att
hananförde den vakt, som beskyddade Erik Stenbock och Malin Sture vid deras flykt
från Hörningsholm, så blef min gemål ännu mera avogt stämd emot honom.”
”Det var ju på hans furstlige nådes, hertig Carls befallning, som herr Rutger
gjorde detta.”
”Ja!”
”Kruuseborg ligger i Södermanland och således i hertigens furstedöme. Derför var
det äfven herr Rutgers skyldighet att hörsamma hertigens befallning.
”Ja! Men det är inte nog med detta. Det finnes ännu en orsak, som gör, att
Gustaf inte vill försona sig med tanken på, att Elsa skall gifta sig med Rutger.
”Hvad kan det vara?”
”Jo, Gustaf spårar olycka.”
”Af hvad orsak?”
”Derför att Rutger inte vill veta af konung Johans röda bok, utan håller sig
väl med hertigen och öppet har talat illa om liturgien.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
