Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Och dessutom hade |m fått mottaga eu mäugd styfbarn af de mest stridiga naturer.
Enka redan vid tjugutvå års ålder, tillbragte hon sedan ett ensamt, enformigt och glädje-
löst lif, af sin drottningrang för alltid urståndsatt att knyta något hjertats ömmare band
och att fylla de pligter, hvartill naturen danat qvinnan. Sin mesta tid tillbragte hon på
Strömsholms slott, som var hennes enkesäte, och visade sig mycket sällan vid hofvet,
emedan konung Johan var förargad på henne derför, att hon blifvit hans styfmoder. —
Den obillige och hänsynslöse! Han visste allt för väl, att hon inte önskat högre, än att
aldrig hafva blifvit det.
Det var nu denna ädla qvinna, som begärde, att de resande genast måtte få
företräde.
Endast med motvilja fogade sig markgrefvinnan efter sin styfmoders önskan. Men
hon rättade sig dock slutligen derefter och begaf sig tillsammans med enkedrottningen
och sina bröder in i slottet, der de resande genast fingo företräde.
Etsa Krause var till den grad uppskakad, att hon inte förmådde tala, utan ka-
stade sig endast gråtande på knä och förde markgrefvinnans klädningsfåll till sina läppar.
Herr Erik Stålkrona förde derför ordet och talade med kraft till Kruuses försvar,
samt begärde markgrefvinnans förbön lör honom hos hans majestät, hennes broder.
Markgrefvinnan lyfte upp Elsa, och sade, att, hur gerna hon än skulle vilja
göra en förbön för Rutger Kruuse, så kunde hon det likväl icke, emedan hon tvungits att
högtidligen lofva konungen, att aldrig lägga sig uti något af hans beslut eller fälla förbön
för någon, hvilken det än månde vara, som fallit i konungens onåd eller råkat ådraga sig
hans vrede. Derför kunde hon ingenting göra i denna sak.
Detta svar förkrossade helt och hållet den stackars Etsa.
Enkedrottningen skyndade fram och fattade henne i sina armar, samt förde henne
bort till en soffa, på hvars mjuka dynor hon bad Etsa taga plats. Drottningen satte sig
bredvid henne och tryckte henne mildt till sitt bröst, hviskande till henne varma trösteord,
under det att Elsa fälde ymniga tårar vid hennes hjerta.
Detta var vackert och ädelt gjordt af enkedrottningen, Katarina Stenbock.
Hon hade sjelf lidit så mycket, att hon väl visste, huru det käns, när hjertat
vill brista af den hopplösaste smärta och allt omkring oss är mörker och förtviflan.
Tysta steg hördes nu på mattan.
Enkedrottningen såg upp och framför henne stod hertig Magnus.
”Jag skall följa eder till Stockholm, fru Elsa,” sade han mildt, ”och försöka att
medla hos min broder, konungen.”
Enkedrottningen tryckte varmt hans hand.
Hertig Carl tyckte, såsom vi veta, mycket om Rutger Kruuse.
Uppflammande af vrede öfver Stålkronas berättelse, utropade han:
”Hvilken nedrighet af den usle usurpatorn!” — Så kallade han konung Johan.
”Att utan att ens gifva en föregående varning skicka och,’ fängsla en af mina bäste
män på hans bröllopsdag! — Man måste vara en djefvul för att kunna uttänka nå-
got sådant.”
Det fans i hela Sverige ingen, mer än hertig Carl, som vågade föra ett sådant
språk. — Men i den förnäma kretsen var det ingen, som motsade honom och han sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
