Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
”Hur kan det vara annorledes?”
"Ack, det kan vara pä mänga sätt. — Men jag vill inte tänka derpå, — ehuru
jag ofta tänker på det ändå.”
”Huru förändrad är ni ej, dyra furstinna. Den förr sä glada och yra, nu så vex-
laude, grubblande, fruktande. — Hvem hade kunnat tro sådant! — ”
"Ja, hvem hade kunnat tro sådant! Den kärleken, den kärleken!” svarade Xenia.
”Ack ja, den kärleken!” svarade Feodorowna under en djup suck.
”Du är kär, Feodorowna!” utropade furstinnan fixerande sin hoffröken, hvilken
rodnade för hennes blickar. ”Du är kär upp öfver öronen!” fortsatte hon. ”Gud hjelpe
mig för dig, kära barn! Du älskar då? Hvem? Med hvad gensvar? Med hvad hopp,
att få hvarandra? Det der skall du bikta för mig, Feodorowna! Jag skall råda dig —
bjelpa dig det skall bli bra — du skall bli lycklig — som jag är lycklig — som jag
önskar, att alla älskande vara det.”
Hon räckte fram sin hand, hvilken Feodorowna kysste, sägande:
”Himmelska kärlek och godhet — blif alltid der du nu är — i himlen.”
”Hans höghet storfurst Gustaf!" anmäldes det i detsamma.
Furstinnan afskedade genast sina hofdamer och inväntade ensam sin älskade, hvil-
ken snart inträdde, då Xenia sträckte sina armar emot honom oeh utropade:
”Försvunna verld!”
”Återfunna himmel!” svarade prins Gustaf och skyndade att kasta sig i den strå-
lande, sköna furstinnans armar, hvilka slötos om honom.
”Jag har dig åter här!” sade Xenia.
”Här har mitt hjerta städse varit, fastän min kropp varit frånvarande,” svarade
prinsen och återgäldade hennes smekningar, hvarefter omfamningen upplöstes och de båda
älskande satte sig bredvid hvarandra på en svällande ottoman.
”Hur kunde du dröja så länge borta och låta mig sucka här i min ensamhet efter
dig?” sade furstinnan och höjde fingret mot honom.
”Säg ej så, sköna Xenia,” sade prinsen. ”Få och korta voro dessa återseendets
dagar af min mor och syster. Jag måste slita mig ur deras armar och från deras kyssar
för att så snart kunna återkomma hit.”
”Fy! Kyssa en annan än mig!”
”En mor! En syster!”
”För mer än en kan då ditt hjerta brinna.”
”Nej, visst ej brinna kan mitt hjerta för någon mera; men det kan och bör dock
klappa ömt för en mor oeh en syster. Det är skilnad på kärlek och kärlek. I älska-
rinnans armar brinner man, men i moderns värmes man blott.”
”Det der förstår jag ej, Gustaf. I kärleken till dig har hela mitt iif gått upp;
kärleken till min far förbleknar för dig.”
Prinsen steg upp oeh stälde sig framför sin passionerade älskarinna, samt sade
med djupt allvar:
"Man vet ej, att skatta lyckan nog högt, medan man eger henne. Ditt hjerta,
Xenia, har aldrig behöft sakna dina föräldrar. Mina första år vattnades af faders- och
moderstårar. Längre fram, fastän ännu i min ynglingaålder, slungades jag ut på ödets vida
haf och dref fram på vågen bland strödda spillror, utan hem, utan hamn. Ingen vänlig
Wasaättlingarne. 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
