Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 1) Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor. Af G Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sig, och hvad som för detta var det bästa, det pröfvades äfven
såsom det nyttigaste för staten, när detta begrepp börjat vexa ut i
medvetandet. Denna ättens vigt försvagades i samma mån som statens
tillväxte, och hos våra fäder, som utan tvifvel länge vandrat innan
de från sitt urhem hunnit den aflägsna norden, hade omständigheternas
makt framtvungit en mängd nya rättsförhållanden, som medförde ett
lossande af det gamla ättebandet. Men detta oaktadt, och ehuru våra
äldsta lagar icke såsom Greklands och Roms, att ej nämna de
asiatiske stamfrändernes, lemna så tydliga spår deraf, öfverflöda likväl
sederna och lifvet ännu så sent, som dessa i Sverige blifvit för
forskaren åtkomliga, af bevis att dessa uråldriga föreställningar här länge
fortfarit. De framskymta ofta under vår medeltid, och den, som ej
känner de ätte- och slägtförhållanden, hvarefter de om makten
stridande partierna grupperat sig, han kan icke skrifva den tidens historia.
Visserligen finner man äfven då en och annan framstående man,
utbruten ur sin ätt och stäld i det mot denna fiendtliga lägret; men
skälet härtill ligger icke så mycket i olika politiska åsigter, som icke
mera uti något nytt frändskapsband, personlig ovilja eller enskild
egennytta, och i de flesta fall har man äfven lyckats att i något
svågerskap, någon arfstvist eller annan inom det enskilda lifvet timad
tilldragelse finna den dolda orsaken till en sådan söndring ättemän
emellan.
Under medeltiden var det närmast vår adel eller frälset, som
gjorde vår historia, och äfven när ofrälset eller menige allmogen
framträder på de vackraste bladen deri, tillhöra de ledande viljorna alltid
frälseståndet. Inom detta frälse, hvars alla medlemmar räknades till
»rikets män» med ur lagens synpunkt lika rätt, hvartill ock bonden
genom rusttjenst kunde uppstiga, finna vi dock den egentliga makten
inom ett fåtal ätter, hvilka i politisk och social mening bilda en
särskild högre frälseklass. Grunden till denna deras högre ställning
måste sökas i häfd och tradition, ty vi se dem icke blott bekläda
statens högsta värdigheter utan äfven sådana förtroendeposter, der
allmogen hade ett ord med i laget. Den latinska satsen: tradere turpi
fasces populus gaudet kan ej tillämpas på den tiden, och
lagmans-embetet, ett uttryck af folkets förtroende, fäste sig gerna inom en viss
ätt. Det gick i flera lagsagor med få afbrott från fader till son eller
måg, flera led igenom, Edsvära-slägten skipade länge lag i
Vestergötland, Folkunga-ättlingar i Östergötland och i mer än 150 år togo
Uplänningarne nästan alltid sina lagmän bland Anders’ i Mohammar
afkomlingar. Ulf Gudmarsson och hans manliga ättlingar bibehöllo genom
3 led lagmansdömet i Nerike, Vinge-slägten i Vermland o. s. v. Barnen
deltogo i fädrens värf och på detta sätt blef vanan att styra och leda
ärftlig inom dessa högre slägter, af hvilka många ledde sina anor
från hedendomens och småkonungaväldets dagar. Deras inflytande
på rikets styrelse är äldre än frälseinstitutionen, hvilken visserligen
afsåg att vinna en ryttarehär, men tillika att efter tidens kraf reglera
förhållanden, som funnos redan förut, kanske äfven att vinna en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
