Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXXVITI
granskningar och anmälningar.
70
öfvertalningens eller det frivilliga medgifvandets. Att han icke
eftersträfvade ett oinskränkt välde är temligen säkert; men mellan
despotismen och Sveriges dåvarande statsform funnos många steg; på
hvilket af dessa han ville stanna var knappast i hans egna tankar klart.
Att försona partierna, att göra ett slut på (le hätska striderna och
den förnedrande corruptionen var säkerligen hans närmaste syftemål
och hans lifligaste önskan. Utsigterna voro dock icke särdeles
lofvande. Biksdagsberedelserna hade bedrifvits med de vanliga medlen,
men med större hätskhet och förbittring än någonsin. Ty till de
gamla partistriderna hade nu kommit en häftigt upplågande strid
mellan frälse och ofrälse, rigtad mot de adeliga privilegierna. Intetdera
af de gamla partierna var så afgjordt öfverlägset som förhållandet
var vid föregående riksdag. Dock visade talmansvalen att Mössorna
hade öfvervigten i de ofrälse stånden; de blefvo ock derigenom
herrskande i Secreta Utskottet. Hos Adeln hade väl Hattarne, till hvilka
Landtmarskalken räknades, till en början öfvervigt, men hos detta
stånd började partibanden lossna då ofrälse ståndens fiendtliga
uppträdande mot Adelns privilegier alldeles undergräfde Adelns forna
ställning. Konungen gjorde allvarliga försök att genom sin medling
åstadkomma försoning mellan de stridande. En underhandling mellan
hufvudmännen af båda partierna kom i gång och efter många
svårigheter träffades ett slags Öfverenskommelse: att statsförfattningen skulle
lemnas orörd och 1751 års konungaförsäkran oförändrad bibehållas;
att fred och vänskap med alla främmande magter skulle vårdas och
inga förbindelser ingås, som kunde väcka kallsinnighet hos någon
annan magt; att inga förföljelser skulle anställas och inga
undersökningar sträcka sig längre tillbaka än senaste riksdag 1769; att två af
de licentierade riksråden genast skulle inkallas i redan varande
ledigheter och vid riksdagens slut beredas ledigheter för ytterligare två
eller tre, samt att det parti, som i ett stånd segrade vid
elektorsvalen, skulle ur motpartiet välja en tredjedel af hvarje utskotts
ledamöter. Denna öfverenskommelse, som icke undertecknades utan
endast hade sin helgd deruti, att den var ingången på heder och tro
och i konungens närvaro, syntes visserligen vara en god början, men
den blef utan frukt. Alltför många hade sin fördel af partiförbistringens
fortsättning och sådana funnos som utropade den åsyftade enigheten till
och med såsom "riksförderflig"; och sedan söndringen mellan Hattar och
Mössor börjat träda i skuggan för söndringen mellan frälse och ofrälse
ville Mössorna i de ofrälse stånden icke vidare följa sina adeliga
partihöfdingars ledning. De ofrälse Mössorna blefvo nu de, som
bestämde riksdagens gång och ledde statsskicket till undergång.
Konungens ytterligare försök till partiyrans lugnande afvisades.
Förföljelser sattes i gång, rådsherrarne afsattes och partimännen förforo
med en hittills icke sedd hejdlöshet. Då förtviflade konungen om
räddning genom riksdagens egen medverkan. Han nödgades beträda
revolutionens vådliga väg, men lyckades utan blodsutgjutelse genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
