Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XL VII I
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
12
visserligen till Norden i icke ringa antal, men — så vidt man vet —
icke till Norge förr än med Olaf Tryggvason, icke till Danmark förr
än med Sven Tjugeskägg. Hvarken den norska eller danska eller
engelska traditionen innehåller något härom. Blott med ett enstaka
ord vidrör mag. Adam denna punkt, när han säger: alii dicunt olim
et tun c (vid Olaf Tryggvasons ankomst till Norge) ab Anglia quosdam
episcopos egressos, men det är icke osannolikt, att Laurents tolkning
af dessa ord är riktig: »Andere sagen, dass einst und zwar damals».
Man må visserligen icke betvifla, att en eller annan i utlandet
omvänd norrman kan hafva fört med sig till hemlandet en klerk från
England eller Skotland eller Irland, Jiksom konung Frode i Danmark
efter ali sannolikhet bygt kyrkan i Arhus för engelska klerker. Men
att på denna väg ingenting af vigt för det hela blifvit uträttadt,
bevisas nogsamt så väl af Håkan Adalsteinsfostres öde som af de
isländska sagornas fullständiga tystnad om denna punkt. Något senare
visar förf., huru föga några verkliga skäl finnas äfven för en annan
åsigt, som nästan tyckes hafva öfvergått till vedertagen dogm bland
nordiska skriftställare, den åsigten nämligen, att det borde räknas
som ett slags kyrkligt adelskap att hafva fått kristendomen från
England. Det är i synnerhet norrmän, som bröstat sig öfver sina engelska
anor, lyckönskande sig sjelfve att icke, i likhet med svenskar och
danskar, hafva fått hålla till godo med en från Tyskland importerad
kristendom. Förf. säger: »det skulle vara svårt att uppvisa någon
motsats mellan den engelska och fastlandskyrkan; inom bådadera
funnos tvärtom samma motsatser mellan ett äldre och ett nytt parti, och inom
bådadera var det endast det sistnämda, som kunde vara benäget att taga sig
af hedningamissionen, liksom af hvarje annan besvärlig ideal gerning».
Först i slutet af 10:de århundradet framträder Norge på den
kyrkohistoriska skådeplatsen, men synes då också i viss mån spela
hufvudrolen under det halfva århundrade, som följer efter Harald
Blåtands död. Olaf Tryggvason börjar och Olaf den helige slutar
detta minnesrika tidehvarf, som skådat de härlige isländske
sagohjel-tarnes, Kjartans, Gunlögs, Gunnars och Njåls oroliga lif, medan alla
yttre förhållanden förändrades, medan sederna ombildades och
kristendomen segrar på tinget. Det tidehvarfvet är emellertid äfven Olof
Skötkonungs, Sven Tjugeskäggs och Knut den stores; nu fullbordas
kyrkans grundläggningsarbete i norden. Skildringen af denna period
upptager arbetets andra bok, hvars kap. 1 handlar om Olaf
Tryggvason, kap. 2 orn Norden och England, kap. 3 om Olaf den helige,
kap. 4 om den första »kristendom» i Norden.
I ett afseende, säger förf., är denna period, både för Danmark,
Norge och Sverige, utan motstycke; det är nämligen den enda,
hvilken visar oss ett bestämdt engelskt inflytande på de nordiska folken,
en oafbruten materiel och andlig samfärdsel mellan Vesterhafvets
motsatta kuster. Före Olaf Tryggvasons återkomst till sitt fädernesland
och Sven Tjugeskäggs eröfringståg kan man knappast spåra något
egentligt förhållande mellan England och norden, Normannerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
