Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XL VII I
granskningar och anmälningar.
34
Saveljev hafva före år 1847 endast trenne fynd af de anglosaxiske
konungarnes och de saxiske kejsarnes mynt blifvit gjorda i det
egentliga llyssland, och det endast inom de vestligaste guvernementen i
närheten af Finska viken; efter detta år har man funnit ytterligare
åtskilliga sådana, bland annat äfven i guvernementen Moskva, Perm,
Vladimir, Smolensk, Jaroslav och Vologda. I södra Ryssland har
intet dylikt fynd blifvit gjordt. I motsats härtill äro dylika mynt
talrika i de nuvarande ryska Östersjöprovinserna och i Skandinavien.
Häraf tror sig förf. nu kunna sluta, att de nordiske vikingarne
visserligen bemäktigat sig Estland och Livland, men ej något äkta slaviskt
landskap! Det torde vara svårt att inse, hvad de anglosaxiska
mynten, äfven om Gedeonovs uppgifter äro riktiga (hvilket anm. icke är
i tillfälle att kontrollera), hafva med den varjagiska invandringen att
göra. Det är klart, att nordborne helst försågo sig med sådant mynt,
som hade den bästa kursen i de länder, som de besökte, och hvars
halt af ädel metall der var bäst bekant. I Novgorod och dess omnejd
sammanstötte tvenne handelsvägar, den ena, som gick åt österlandet
utmed de stora ryska floderna, den andra, som ledde till vesterlandet
öfver de nordiska och vendiska handelsplatserna vid Östersjön. A
ömse sidor om denna sammanknytningspunkt måste de öster- och
vesterländska mynten förekomma blandade med hvarandra, men ju
längre bort man kom derifrån, dess mera uteslutande måste ettdera
myntslaget blifva det rådande.
Gedeonov (sid. 45, liksom äfven Ilovajskij, sid. 194) fäster synnerlig
vigt vid den omständigheten, att i de fördrag, som de ryske storfurstarne
afslöto med grekerna i det tionde århundradet, och som finnas bevarade i
Povêst’ vremennych let, de ryske höfdingarne bekräfta sina aftal med eder,
svurna vid slaviska gudomligheter. Han finner det orimligt, att de skulle
så snart hafva öfvergifvit sin fäderneärfda religion, om de verkligen hade
haft sin härkomst från Norden. Äfven denna invändning synes oss icke
vara svår att vederlägga. Man behöfver derför icke taga sin tillflykt till
den förtviflade utvägen att med Schlözer förkasta dessa traktaters
äkthet, så mycket mindre, som de genom den mängd af nordiska
namnformer, som de innehålla, utgöra högst vigtiga stöd för den
normanniska teorien. Att bysantinerna hade för sed att ingå sådana
skriftliga fördrag med barbariska folkslag, är fullkomligt säkert; under
ifrågavarande tidehvarf omnämnas dylika bland annat äfven med cle
kaukasiska stammarnes furstar, hvilka troligen icke stodo särdeles
högre i bildning än de ryske. Men å andra sidan är det icke
mindre påtagligt, att dessa rysk-grekiska fördrag icke kunna hafva varit
affattade på något annat språk än grekiska; ryssarne kände nämligen
icke skrifkonsten vid denna tid, hvad än åtskillige patriotiske forskare
hafva fantiserat om urgamla slaviska runor och ett eget, originelt
ryskt alfabet. Det är icke heller antagligt, att de grekiska
myndigheterna för de ryska furstarnes räkning låtit skriftligen öfversätta
traktaterna t. ex. på bulgariska, hvilket språk, ehuru närbeslägtadt med
det, som talades i Kijev och Novgorod, likväl först efter kristendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
