- Project Runeberg -  Historietter /

Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Spleen

Mitt liv har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg.

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta - och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Kvällen var varm och klar och underbart stilla. Mitt över slottet stod månen rund som en gammal präst, gulröd och sagolikt stor. Ljudet av människornas steg mot gatläggningen liknade pickandet av tusen ur och kommo mig att rysa till vid tanken på den snabbhet, med vilken sekunderna runno bort ur mina händer... En spårvagn ilade förbi: jag kastade mig upp i den och åkte ringlinjen runt några gånger. Denna förströelse har nämligen en sällsam förmåga att skingra mitt svårmod: hela världen syntes mig gå runt som en karusell, och då jag var barn och åkte på karusell, kunde jag aldrig hålla mig för skratt. Så gick det också nu, jag hade knappast åkt tre varv på ringlinjen, förrän jag började gapskratta alldeles högt.

- God afton, sade en röst tätt inpå mig, och ett ansikte vände sig om från bänken närmast framför mig, ett blekt och långt ansikte, som jag förgäves ansträngde mig att känna igen. Jag känner igen er på ert skratt, fortsatte han. Ni skrattade alldeles på samma sätt på min mosters begravning för sju år sedan, då prästen tolkade min och de andra arvingarnas sorg. Ni narrade oss att skratta allesammans, prästen också, och troligtvis också min moster. Ni har ett glatt lynne.

- Ja, svarade jag hövligt, jag har ett mycket glatt lynne. Och ni själv, kära herre?

- Ack, låt oss inte tala om mig, jag är en ohjälplig tungus. Det har jag varit ända sedan jag ärvde min moster.

- Ja, jag vet det, svarade jag tankspridd.

- Vet ni det? frågade han och spärrade upp två stora, enfaldiga och melankoliska ögon. Vem har sagt er det?

- Det faller ju av sig självt. Innan er moster dog var ni glad och munter, emedan ni hoppades att hon skulle dö, så att ni kunde få ärva henne. Så dog hon, och ni fick ärva henne, och nu har ni inga flera mostrar som ni kan få ärva. Alltså har ni ingenting att hoppas på vidare, och därför är ni ledsen. Det är ju så enkelt.

Den stackars mannen stirrade nu icke blott med ögonen utan även med munnen. Hela hans själ stirrade mig till mötes genom tre enorma gluggar.

- Ni har rätt, svarade han slutligen. Ni har givit ord åt vad jag länge har anat. Tack, hjärtligt tack.

Han skakade min hand med rörelse och fortsatte:

- Ni har vältrat en sten från mitt bröst. Ingenting är obehagligare än att känna sig svårmodig utan att veta varför. Men nu är det över, och ni har gjort mig en stor tjänst. Låt oss nu göra sällskap ut och supéra.

Detta nya uppslag tilltalade mig ur flera synpunkter. Visserligen kunde jag icke erinra mig mannens namn, men jag har sedan länge lärt mig att se bort från oväsentligheter; och vad betyder ett namn?

Vi hoppade alltså ned från spårvagnen och upp i en droska och körde i en vansinnig karriär bort till ett litet utvärdshus långt ute på landet. I detta idylliska näste fördrevo vi tiden genom att äta sill, rädisor och färsk potatis samt att dricka norskt brännvin och tre sorters champagne. Därefter hoppade vi ut genom fönstret, medtagande en flaska whisky och något apollinaris; då vi kommo ned, befunno vi oss till vår glädje på ett svagt sluttande plåttak med en härlig utsikt över den mest idylliska insjö, kransad av vass och pilar. Vi slogo i var sin grogg och fortsatte vårt samtal.

- Ja, sade jag, rikedomen är för människan en källa till många bekymmer. Jag hade en gång en vän, som var mycket frusen. Han spelade på hamburgerlotteriet i hopp att vinna en så stor summa pengar, att han kunde köpa sig en päls. Så vann han tre hundra tusen kronor. En så stor vinst kunde icke hållas hemlig: alla hans vänner fingo höra talas om saken och lånade strax så stor del av summan, att han nätt och jämnt kunde köpa en päls av oäkta bäverråtta för återstoden - men det gjorde han icke. Och hur skulle han ha kunnat göra det? Alla människor visste ju att han hade vunnit sina pengar på lotteri; och det kan ju inte tusan springa omkring på gatorna i en lotteripäls!

- Nej, det är ju alldeles omöjligt.

- Ja visst.

- Ja-a.

Vi sutto några ögonblick tysta, var och en upptagen av sina egna tankar.

Så med ens reste sig herr Kihlberg (han hade vid det femte glaset av den tredje champagnesorten anförtrott mig att han hette så) med en plötslig glädjeblixt i ögat och frågade mig:

- Hur stor är högsta vinsten i hamburgerlotteriet?

- Jag tror att den är antingen fem eller sju hundra tusen, svarade jag. Åtminstone är det fullkomligt säkert att den icke är sex hundra tusen; ty spelvärdarna veta mycket väl, att de udda talen besitta en makt över människans fantasi, som de jämna icke äga.

- Alltså minst fem hundra tusen, återtog herr Kihlberg. Det var endast två tusen kronor jag ärvde efter min moster. Om jag spelar på hamburgerlotteriet kan jag alltså hoppas att få min förmögenhet mer än fördubblad: jag kan hoppas att få ärva ytterligare en och en halv moster. Då har jag ju ännu något att leva för!

- Ja visst. Framtiden ler mot er på nytt.

- Ja, jag kan ännu hoppas. Jag vill spela på hamburgerlotteriet; men om jag vinner? Då är allt förlorat, då återstår mig endast döden!


Project Runeberg, Thu Dec 28 12:01:57 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histrett/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free