- Project Runeberg -  Historietter /

Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Historieläraren

I kafésoffan, vid middagstiden.

Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel av en osynlig hand fördes fram och åter över ett oljat silkespapper.

Där är han. Vad han har åldrats på sista tiden.

Där går han; hur länge skall han lyckas hålla affärerna gående?

Och där är hon... Har hon verkligen gjort sig besvär att sminka sig också en sådan dag som denna?

Nyss gick min gamle historielärare förbi, vithårig, spenslig och krökt. Han är väl nu för länge sedan pensionerad. hur trådsliten och hopfallen han såg ut. När jag såg honom glida förbi fönstret med krokiga knän och ryggen i vinkel, tyckte jag mig känna hur min egen kropp, liksom påverkad av en hemlighetsfull sympati, var nära att falla ihop som ett knivblad sjunker in i sitt skaft.

Ja, min gamle historielärare... Vilken djup och respektfull vördnad han ingav mig, när jag som liten gosse första gången kom till skolan och såg hans vackra och vänliga vita huvud, ty det var vitt redan då. Och så min förvåning och min löjeblandade missräkning, då jag efter flera år kom upp i de högre klasserna, de klasser där han undervisade, och kom i beröring med honom på nära håll! Ty det fanns ingen lärare i hela skolan, som man vågade skoja med så vilt och så hejdlöst oförsynt som med honom.

Hur hade det gått därhän?

I grund och botten hade det visst alltid varit så. Troligen hade han redan från början varit på det klara med sin oförmåga att injaga fruktan; så ville han då till gengäld göra sig så mycket mera omtyckt. Till medel hade han valt att söka göra sina lektioner så roande och underhållande som möjligt. Han tog föga och ingen notis om läxorna; han berättade anekdoter, ritade karikatyrer av påvar och kejsare på svarta tavlan och gav pantomimiska framställningar av världshistoriens mest spännande episoder. Han ville alltså att man skulle skratta, och det gjorde man också. Hans lektioner blevo oavbrutna paroxysmer av skratt, men det var icke åt hans kvickheter man skrattade, ty dem förstodo endast få; det var åt hans egen löjlighet. I stället för att vara vår tuktomästare blev han vår hovnarr. Mot honom kunde man tillåta sig allt. Man tog upp stora förråd av kardborrar i klassrummet och förvandlade lektionen till en batalj; och det hjälpte icke, då läraren på det bevekligaste bad, att man åtminstone icke skulle kasta på honom, ty det roligaste och mest spännande var naturligtvis just att kasta på honom, helst om man kunde träffa honom i håret... Och när det en dag blev bekant, att den gamle ungkarlen ämnade gifta sig, satte man under frukostlovet ihop ett lyckönskningstal på det miserablaste latin, i vilket förekom åtskilliga absolut otillständiga råd angående inträdet i det äktenskapliga ståndet, och vid början av nästa historietimme upplästes så detta tal med orubbligt allvar av primus...

Icke ens mot lektorn i grekiska, som var döv och nästan blind, nej, icke ens mot en liten löjlig provkandidat hade man vågat tillåta sig något sådant.

Men så var det också det, att han hade dåliga affärer och att det gång på gång kom personer av otrevligt utseende och sökte honom i lärorummet i angelägna ärenden. Och man hade en ständig källa till löje i den gamle lärarens dödliga förskräckelse var gång det knackade på dörren och den gosse, som gått ut för att öppna, kom tillbaka med det oundvikliga beskedet:

- Det är en herre där ute som vill tala med lektorn.

Så en dag - å, jag minns den som i går, det var en novemberdag sådan som denna med tidig skymning och regn och snö - så en dag inträffade det, att det under en och samma historietimme kom två sådana besök, det ena tätt efter det andra.Vår munterhet var obeskrivlig, men lektorn syntes nedstämd. Han gjorde ett och annat försök att falla in i sitt vanliga gycklarlynne, men det ville icke lyckas denna dag. Det började bli långrandigt, man måste hitta på något lustigt.

Med ens reste sig primus - ingen hade denna gång hört någon knackning - och gick för tredje gången ut och öppnade dörren. I nästa ögonblick kom han tillbaka, orubbligt allvarsam:

- Det är en herre där ute som vill tala med lektorn.

Så vände han sig mot oss och blinkade, och vi förstodo genast skämtet. Primus hade så gott huvud, han var den ende ibland oss som skulle kunnat komma på en sådan idé.

- Kors i Jesu namn! skrek lektorn med gråten i halsen och rusade ut i korridoren med rockskörten flaxande om benen.

Det var naturligtvis ingen där.

Men läraren var så blek, när han kom tillbaka. Han gjorde ett fåfängt försök att fortsätta den anekdot han nyss hade börjat; rösten svek honom. Han sjönk maktlös ner i sin gulbetsade karmstol och grät.

Det gick sönder för honom, den gamle mannen, han såg ruinen hota, och så detta... Det brast för honom, det var ingenting annat att göra än att gråta, och han grät.


Project Runeberg, Thu Dec 28 12:08:35 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histrett/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free