Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Autobiographiska Uppsatser - I. Betraktelser och bekännelser vid min hustrus graf. Ett fragment af min lefnads saga (1852)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klappande bamabjerta på denna tomma plats. En hel verld af
orediga men skimrande bilder och aningar gick dä under i mitt
innersta, och det lugna, spegelklara, obegränsade hafret, hvilket jag
dä för första gången fick betrakta, verkade pä mig med en
förkrossande höghet — Jag anade icke då, att åt min mannaålders
mid-dagsperiod en erfarenhet var beskärd, som djupt skulle komma att
erinra mig om denna mina käraste förhoppningars undergång,
hvilken jag redan i min spädaste barndom fick symboliskt erfara. Sedan
jag blifvit något äldre och fått så mycken styrka att jag sjelf
kunde ro en båt, böljade jag ett studiisätt af egen art, som haft
en stor inflytelse på min bildning. Då elfven var lugn, som ofta
hände på sommaraftnarna, brukade jag ro uppföre densamma ett
långt stycke, sedan kasta upp årorna och lägga mig i stammen, för
att, under det båten småningom gled utföre, betrakta himmelen,
solen och molnen, flodspegeln och de vackra stränderna, samt
derunder drömma, ana och tänka. Det var under dessa reverier, som
jag gjorde en närmare bekantskap med min inre verld, dess
önskningar, dess förhoppningar, dess planer och föresatser.* Det var i
ett sådant hälft drömmande tillstånd, som jag valde medicinen till
mitt lefhadsyrke, och i allmänhet hade dessa dalelfsstudier ett så
afgjordt inflytande på min character, bildning och framtid, att jag
med skäl kan kalla den älskade floden för en af mina
inflytelserikaste lärare. I kraft af dessa mina minnen, kan jag, ehuru jag
blott i högst oegentlig mening kan kallas för poet, på mig tillämpa
Tegnérs sköna ord:
»Ack! barnets himmel hänger full
Med lyror af det röda gull;
Och allt hvad mannen diktar sedan,
Som hjeltar stort som blommor smått,
I skönare gestalter gått
Förbi hans bamdomsöga redan.
Det var om hösten 1806. Jag hade nyss fyllt mitt 16:de år,
och redan valt medicinen till mitt lefnadsyrke. Jag sysselsatte mig
således med att öfverläsa lexorna till min philosophiska
preliminärexamen. den jag skulle undergå årpt derpå. Detta arbete var
tråkigt, men i stället grubblade jag mycket på medicinens gåtor och
naturens mysterier, hvilka inför min tanke väl voro öfverhöljda af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
