Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inträdestal i Svenska Akademien (1854)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt denna Isigt är poeeien icke något annat än grannlåt
och ilärd, som icke allenast är föga passande för allvarligt sinnade
män, ntan äfven på viljans moraliska kraft verkar både förslappaude
och förledande. En af tidehvarfvets ntmärktaste män, den i ilera
afseenden aktningsvärde Johnson, yrkade, till trots af det
obestridliga factum, att de heliga skrifterna sjelfva åro djupt genomträngda
af ett poetiskt element, som är innerligt införlifvadt med deu
sublima sanning, hvilken utgör deras väsendtliga innehåll, dock med strängt
allvar, att poesien är ovärdig att befatta sig med heliga föremål.
De åter, som verkligt älskade poesien och togo den i beskydd,
an-sågo den icke hafva något högre ändamål än nöje, ädelt tidsfördrif
och prydnad, samt medgåfvo åt densamma icke något djnpare
ursprung än efterbildning af redan befintliga mönster, ehuru de
lem-nade osagdt, huru dessa mönster sjelfva ursprungligt hade
uppkommit De förnekade ytterligare åt poesien frihet i sin
utvecklingsform, emedan denna skulle rätta sig efter redan fastställda theoretiska
reglor, hvilka väl sades härstamma ifrån Aristoteles och Horatius,
men dock hufvudsakligeu hade sammankommit genom en traditionell
»Mannerism», för hvilken man stundom missbrukade benämningen
af smak.
Denna åsigt var ej allenast ytlig och skef, utan äfven verkligt
låg och djupt kränkande en af menniskonaturens icke blott ädlaste
och skönaste utan äfven heligaste gåfvor. Den verkliga
skaldegåf-van är väl ett strängaspel, hvilket dess innehafvare någon gång kan
behandla såsom ett sin vilja fullkomligen undergifvet instrument
och med konsterfarna fingrar derur framlocka toner, som, åtlydande
gifna reglor eller efterapande andras sånger, behaga åhöraren och
understundom vinna veridens pris. Men i samma stund han gör
detta upphör han att vara skald, och ehuru han kan vinna den
skicklige konstnärens namn och rykte, förlorar han dock den honom
af naturens frikostiga hand skänkta underbara förmågan att till lif
och blomning framkalla de känslor, föreställningar och tankar, som
slumra i mänsklighetens innersta. Ty strängaspelet är en eolsharpa,
och de vindar, som framkalla dess tjusande toner, komma ifrån
menniskans inre verld, antingen ifrån dess himmel, då tonerna
uppfattas af åhöraren såsom hoppets, fridens och salighetens budsläp,
eller ock ifrån lidelsernas afgrundsdjup, då de skarpt klingande
ljuden stundom försätta både den inre och den yttre veriden i en
hotande darraing. ■ - Det är en falsk och inskränkt föreställning, att
poesien uteslutande tillhör blott dem, som kunna uttala dess ingif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
