Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver arbeten af Walter Scott - I. Ivanhoe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta försök har den framträdt med rak och hatfall fiendtlighet emot
theocratiens både princip och verkliga magt Och hvad har väl
blif-vit följden deraf? Jo, att hon blifvit tom, tillgjord och
ofördragsam, beherrskad och styrd icke af kärlek, utan af sjelfklokhet och
herrsklystnad samt i följd deraf i kärlekens namn föröfvat hatets
gerningar och i fanatisk ifver begått förfärliga brott Det år
således genom historien bekräftadt, både att ingen sann menniskokärlek
kan vara möjlig utan att rota sig i gudsfruktan, och att gudsfruktan,
ntan att med sig införlifva menniskokärlekens lefvande kraft, icke
kan utveckla sin herrligaste frukt kärleken till Gud, och derigenom
undgå egoismens hemliga inre förtryck. Theocratien och
philantrop-ismen måste således med hvarandra försonas, om mensklighetens helsa
skall kunna återställas, och denna försoning kan icke komma ifrån
någon annan källa än den renaste, eller christendomen sjelf.
Theocratien, likasom alla djupare verldsåsigter som fortlefvat genom
generationerna under vexlande utvecklingsformer, har ett utmärkande
drag äfven deruti, att den hatar ingenting så mycket som den form
den sjelf egde i en förfluten tid. Så hatade den
Romersk-catbol-ska theocratien ingenting så djupt som judendomen, emedan den
härstammade derifrån och hade uti det gamla testamentets skrifter,
det stora och eviga monnmentet af Israeliternas vishet sin
historiska rot och grund, och af samma skäl hatade och hatar ännu den
protestantiska puritanismen ingenting så allvarligt och bittert som
påfveväldet Beaumanoir är i alla dessa afseenden theocratiens idé
trogen. Hans character har hela den ensidighet som tillhör denna
idé, men han är tillika ädel och ren. Han utöfvar det välde han
innehar med stränghet men han anser det icke för sitt utan för
Guds. Han ser med djup sorg det förderf, som inrotat sig i
orden, och besluter att med kraft företaga dess utrotande och att rifva
de besraittåde stenarne bort nr templets herrliga byggnad. Han
känner Bois-Guilbert, ej blott hans utsväfhingar, utan äfven hans
upproriska stäraplingar. Men då han nu finner honom öfverbevisad om
ett brott för hvilket ordens lagar stadgade det hårdaste straff, och
han således var i tillfälle att tillintetgöra sin personlige
motståndare, begagnar han sig icke deraf, emedan hän är upphöjd öfver den
frestelse, som för vanliga herrskare oftast år den starkaste.
Dere-mot ingifver honom det theocratiska hatet till Judarna den falska
meningen, att Rebecca är en trollqvinna, och så djupt orättvis
äfven denna mening är, hedrar den dock så till vida Beaumanoirs
character, att den visar det denna är fri ifrån alla ingifvelser af hat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
