Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för hans bön, och då han hörde en annan bedja och såg horu han
med hopp och förtröstan höjde sig till den eviga barmhertigheten,
kunde han icke instämma med honom, utan kände sig förvist ur
det heliga förbund, som dyrkar Gud. Men äfven ifrån den timliga
fridens och hvilans hem blef han utesluten. Han hörde röster, som
tycktes honom komma ifrån husets alla vrår och vinklar, och de
sade: »Sof icke mer, Glamis har mördat sömnen» — och derför
skall ej Cawdor sofva mer. Sömnen,
»Detta bad, som friskar upp en kropp af mödan krossad,
Den balsam, som åt själens sår ger lisa,
Naturens egen ro och bästa rätten uppå lifvets bord»,
har brottet röfvat ifrån honom. Men i stället träder brottets foster,
fasan, fullväxt upp i hans bröst och blir på en gång hans
förfär-färlige plågoande och hans aldrig hvilande frestare. Hon ammar
upp mordlustens afskyvärda drift till hans egentliga handlingskraft
och tvingar honom att med oupphörliga mordgerningar kämpa emot
utifrån hotande faror, i den fölska tro att det är ifrån dem, som
hans oupphörligt qväljande förföran kommer. När han omsider
nalkas slutet af sin bana och står inför sitt ödes fruktansvärda dom,
visar han sitt inres fullkomliga ödeläggelse genom- den verkligt
skakande bekännelsen af sitt förakt för lifvet sjelft och dess
bestämmelse.
»I morgon och i morgon och i morgon!
Så kryper det så sakta dag från dag,
Till sista stafvelsen af lifvets bok;
Och hvarje gårdag har lyst fram en narr
Till bortglömd graf. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är lifvet;
En stackars skådespelare, som larmar
’ Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs af. Det är en saga,
Berättad af en dåre; låter stort,
Betyder intet» — —
Detta är stort och sublimt, i ordets egentliga bemärkelse
och det är äfven psychologiskt sanni Det är denna själens
fullkomliga ödeläggelse, denna inre öcken, der ingen enda af vördnadens,
hoppets, glädjens eller kärlekens blommor växa mer, som utgör den
fölförliga utgången af syndens fullkomliga seger, mer fasaväckande
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
