Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ingifvelsen icke blott af rättvisa, utan äfven al harm, hat och
hämnd. Duncan var allmänt älskad, och sä råa och outvecklade de
moraliska begreppen äfven då voro, höllos dock sådana förbindelser,
som undersåtens, slägtingens och i synnerhet husvärdens i vördnad
och helgd. Macbeth kunde således icke vänta annat, än att om
mordet blefve upptäckt, bvaije mans hand skulle resa sig upp emot
honom. Men han fruktade icke någon högre dom än verldens, fy
han säger uttryckligt, att hvad som kunde förestå honom i en
annan verld föga bekymrade honom. Det är besynnerligt, att han
inför sin egen inre domstol icke försökte att i någon mån
rättfärdiga sin tilltänkta handling genom, såsom han sjelf åtminstone
trodde, rättvisan af den harm, han kände öfver att han, genom
Malcolms utnämning till prins af Cumberland, blifvit utestängd ifrån
hoppet att, i fall af Duncans bortgång, blifva åtminstone
riksföreståndare. Den andra monologen eller den, han håller näst före
mordet, är mycket beundrad. Han ser nämligen en dolk sväfva i
luften, som först är ren, men sedermera blir blodig, och denna syn
retar honom till brottet Den är, såsom han sjelf inser, ingen
verklighet, utan endast en phantasiens incarnation af hans egen
mor-diska föresats. Men huru kunde frestelsen träda fram i denna
gestalt om han haft en verkligt eleverad hjeltesjäl? — Han hade då
älskat ändamålet och afskydt medlet ehuru det förras kärlek snart
kunnat besegra hatet till det sednare. Han hade således, i den
sinnesstämning han då var, bort se den gyllene kronan, ty det var
dennas glans, som bländade hans ögon och borttog fasan ifrån den
blodiga dolken. Men nu såg han blott den sednare; och detta
visar alldeles tydligt att de mordiska tankar, soro sedermera
öfver-väldigade hans själ och gjorde honom till en fulländad, nästan
vanvettig tyrann, hade ursprungligt en djup och lefvande rot i hans
inre. Genom sitt grofva brott .föll han icke ifrån hjeltedygdens
höjd, fy han stod der aldrig, utan den brutala mordlust, som ifrån
höijan herrskade i haus innersta och som förut gjorde honom blott
till en tapper krigare, utvecklade sig hastigt till öfvermagt och
förvandlade honom till en nedrig mördare. Vi se således här en
förfärlig act af det ondas seger, men icke af det godas och
dygdens fall.
När Macbeth efter det föröfvade mordet kommer ut, har hvad
han berättar för sin hustru en ljusare färg. Han säger, att han
ifrån det angränsande rummet hört Donalbain göra bön, men icke
kunnat säga >amen». Himlens port hade för alltid tillslutit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
