Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sveriges framtid (1843)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka hos menniskoviljan upprätthålla rigtningen till det goda och
som heta: vördnad och kärlek. Menniskornas åsigter kunna
fördunklas på mångfaldigt sätt och begreppen förvirras, men så länge ännu
vördnaden och kärleken bibehålla väldet öfver deras vilja, har
religionen hos dem verklighet och de blifva delaktige af hennes skyddande
och upprätthållande kraft. Men om viljan fullkomligt affaller ifrån
dessa högre andliga magter och blir af dem alldeles oberoende,
försvinner menskligbetens egentliga grunddrag ifrån själens anlete och
naturens lägre, förnedrande och förtryckande drifter få välde öfver
hennes inre. När åter ett sådant affall blir allmänt förändrar sig
mänsklighetens betydelse och ställning. Hon utgör icke mer fridens
gudomliga rike på jorden, utan i stället centralområdet för
härjningen och striden; hon är icke mer naturens fridsälle vårdare, utan
den store fridsförstöraren, som grumlar den spegelklara ytan af
lifvets flod och hos den timliga varelsen i allmänhet utplånar
uttrycken af ändamål, öfverensstämmelse och vishet. Genom den allmänna
förstöringsact hon då framkallar och anför, faller hon dock alltid
äfven sjelf, ehuru hon ännu i sin undergång tror på verkligheten af
den spegelbild, högmodet håller fram för hennes förvirrade tankar,
och der hon åskådar sig i segrarens och hämnarens, stundom äfven
i martyrens, prunkande skepnad. När under sådana tidskiften af
söndring, strid och förstöring, någon väldigare personlighet träder
fram och, lik den Israelitiske hjelten i Dagons tempel, i blind och
hämdlysten ifver fattar de pelare, som upprätthålla samhällets
byggnad, lofsjunga dårarne hans djerfhet och kraft, ehuru de redan höra
dånet af de kullstörtande hvalfven, som skola förkrossa både honom
och dem sjelfva. — Det är således utvecklingen af det heligas tro
till fullständigt välde öfver menniskans medvetande, som ensam
förtjenar bildningens vördnadsvärda namn. Allt som lösrycker sig ifrån
eller inskränker detta välde, det må värderas och beprisas under
hvilken benämning som helst, såsom hyfsning eller skicklighet, kunskap
eller konst, är missbildning, lögnaktigt till sin grund och
förderfligt till sina verkningar. Under fortgången af sin utveckling, afviker
dock menskligheten den ena tiden efter den andra, på dessa
missbildningens irrvägar, ifrån sin bestämmelses rätta bana och både
slägten och hela folkslag hafva, genom sina olyckor och sin
undergång, fått umgälla det aldrig uteblifvande straffet för denna otrohet.
Det utvidgade väldet öfver det lägre och timliga, hvilket menniskan
genom den stigande bildningen förvärfvar, förleder henne att deråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
