- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
63

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Julia! — Det kom jubel och lycka i hans stämma
och hon kände någonting fuktigt i ögonen vid detta stor-
mande glädjeutbrott. Hon lindade armarne kring hans hals,
än en gång kysste de hvarandra, därpå gled hon behändigt
ifrån honom, nyckeln gnisslade i låset, porten vred sig på
sina gångjärn och hon försvann, i mörkret där inne hvi-
skande ett:

— I morgon.

— I morgon — upprepade han. — I morgon, ja, i
morgon! — Hvad dessa två ord innehöllo oändligt mycket.
Detta i morgon var lyckan, segern, framtiden, det var allt,
hvad han vågade begära af lifvet. Han tänkte ej på mor-
gondagen — icke hon heller — som de öfriga mammons-
trälarne, hvilka stodo ofantligt lågt under dem, deras
morgondag var någonling helt annat. Att se henne, tala
vid henne, befinna sig i hennes närhet och sedan som af-
slutning kyssa henne, mer behöfde han ej, mer ville han
ej begära. Han gick med raska steg, hvisslade utan att
märka det och tänkte på henne, endast henne.

— God afton, lilla ni! — hviskade en stämma bredvid
honom och en kvinna strök förbi med ett sliskigt leende
bjudande ut sig åt nattvandraren.

Helt inne i poesiens och drömmarnes värld märkte han
icke ens, att den råa verkligheten snuddat vid honom, utan
gick vidare oberörd af allt, som kunnat grumla hans tro
på lifvet.

— Julia — började modern, som efter vanan väntat
på henne, då dottern trädde in.

— Jaa. Är det något mamma vill?

— Du börjar komma allt senare och senare om kväl-
larne, klockan är snart tolf.

— Ja, än se’n då! — Julia var för van vid moderns
klagosuckar att fästa sig vid en dylik förebråelse. Hon
hängde lugnt upp sina ytterkläder ock gick ut i köket, dit
modern följde henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free