Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
nu Sverige enfaldigt trefaldigt blef draget vid näsan af sin
goda vän.
Från uråldrig tid, i följd af både geografiska läget och
klimatiska förhållanden, gick Sveriges väg till och från det
kontinentala Europa hufvudsakligen genom danska territoriet.
Passagen derigenom var också en öfverenskommen punkt i
hvarje fredstraktat emellan de begge länderna, under vexlande
vilkor, alltefter den enes eller den andres större öfvertag för
tillfället. I begynnelsen hade man nog af den rena
vedergällningsrätten, "öga för öga och tand för tand", d. v. s.
likasom Danmark fick genom Sverige skicka sina bud till och
ifrån sitt Norge, så fick Sverige skicka genom Danmark sina,
från och till kontinenten — både fore och efter den tid, då
Sverige såsom stormakt var i besittning af nästan hela det
nordliga Tyskland. Uti Hamburg hade Sverige till och med
ombud för dessa skickningar, hvilket hann utbilda sig till
ordnad postanstalt innan Sverige, Danmark, England o. s v. ännu
inom egna landamären hade något annat postväsen än
regerings-depechernas kurirvexling. Ännu anade der ingen att postväsende
kunde finnas, än mindre att det skulle kunna blifva ett
vinst-bringande företag, och aldraminst att man skulle kunna
förtjena pengar derpå bara genom att tillåta grannen färdas
landsvägen fram med sin postvagn öfver våra egor. Från den
stund, Danmark kom till denna upptäckt, blef den for oss
svenskar ganska dyr. Man fick, liksom i sednare tider till
Marocco, betala en viss tribut för denna rättighet, och red
eller for sedan obehindradt med* svenska postiljoner ända från
Öresund till Elben, utan att någon hade rättighet att ens fråga,
huru många bref funnos i väskan. Praxis egde rum sedan
urminnes tid; uttryckligen blef saken bekräftad genom frederna
t. ex. i Brömsebro 1645, Köpenhamn 1660, Stockholm 1720,
Jönköping 1809. Men redan 1720 kom Danmark fram med
distinktioner och finesser, först att volymen af posterna skulle
inskränkas, sedan att väskorna skulle förseglas så, att den
svenske postiljonen icke skulle under genomfarten af Danmark
kunna der utdela bref, och för det tredje: att svensken icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
