Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVI. Slaget vid Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sverige säges Magnus Brahe och Jakob Spens hafva dödt
af sorg öfver konungens död.
Djupt bekymrad var Axel Oxenstjerna och det berättas, att
hans hår blifvit silfverhvitt på en enda natt.
Grefve Per Brahe säger i sin »Tankebok», sedan han skildrat
rådets häpnad och sorg öfver dödsposten:
»Vi, som tillstädes voro, togo dock ett farhugset råd förrän
vi skiljdes åt, det att lefva och dö med hvarandra för fädernes-
landets värn, nytta och försvar samt att fullfölja kriget till
högsalig konungens uppsåt och säker fred.»
Gustaf Adolf var blott 38 år gammal, när han dog.
En tysk författare säger om honom:
»Bönen var hans lifskraft, hans tro på dess helgd och
hans förtröstan på Gud voro orubbliga. Hans rättvisa och
mildhet är en förebild för alla jordens regenter.»
Själf glömde Gustaf Adolf aldrig, att han var blott ett
redskap i Guds hand. Han var i hela sitt väsende ödmjuk
och mild och ansåg sig långt ifrån oumbärlig.
- Gud allsmäktig lefver, sade han till Axel Oxenstjerna,
då denne en gång varnade honom att ej öfverdådigt blottställa
sig för döden.*
Ett gladare hjältemod än Gustaf Adolfs har näppeligen på
jorden funnits Gud lät honom också utföra stora ting; genom
honom upplyftes hans fädernesland till maktens och bildningens
höjder och Gustaf Adolf blef dess största minne. Han satte
en gräns för samvetstvånget och därför räknar mänskligheten
honom bland sina hjältar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
