Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utsikterna till ett lyckligt resultat voro nu så lofvande,
att alla kände sig icke så litet glada till sinnes, oaktadt man ej
vågade underlåta att hålla ett vaksamt öga på fiendens alla
rörelser. Emellertid förflöt den ena timmen efter den andra,
och solen höll redan på att dala i väster, utan att man kunde
upptäcka den väntade timmerflotten.
Ändtligen märkte Hjortdödaren, som genom kikaren
öfverblickade hela orten, en punkt i den mörka skogen, där irokeserna
utan tvifvel just nu voro samlade i ett större antal. Förmodligen
höllo vildarna rådplägning för att besluta öfver fångarnas
lif eller död.
En kort stund därefter — solen hade ännu ej fullständigt
gått ned — sågo våra vänner ändtligen på afstånd timmerflotten
närma sig kastellet, och Judith kunde med sina skarpa blickar
tydligt märka, att hennes far och Hutter, båda bundna, lågo
på flotten. Det dröjde ej länge förrän indianerna, hvilka rodde
raskt, nått kastellets landningsbrygga.
Ehuru villkoren voro tydligt och bestämdt afgjorda, och
saken beslutits till gemensam fördel vid Hjortdödarens och
Rivenoaks öfverenskommelse, visade det sig nu, att icke allt
var så på det klara som Hjortdödaren hoppats. Nu gällde
frågan utlämnandet af fångarna. Så snart Hutter och Hurry
blifvit frigifna, funnos nämligen två mot en, och en skyndsam
flykt skulle icke hafva gagnat indianerna, då de hvita
dessutom ägde lättrodda kanoter. Öfverenskommelsen skulle
därför näppeligen ha kunnat uppfyllas, om icke Hjortdödarens
ärliga ansikte och öppna, redbara väsen utöfvat sin vanliga
verkan äfven på Rivenoak.
— Min broder ser, att jag hyser tillit till honom, sade
irokesen, i det han trädde närmare med Hutter, hvars ben
blifvit befriade från banden, så att han kunde klättra upp på
bryggan. En skalp — ett djur till!
— Vänta litet, mingo, afbröt Hjortdödaren honom. Behåll
din fånge ännu några minuter! Jag måste först uppsöka
betalningen.
Denna undskyllan var nog till en del sann, men utgjorde
dock i verkligheten en list för att vinna ett bestämdt ändamål.
Hjortdödaren lämnade bryggan, gick in i huset och bad Judith
samla vapnen samt dölja dem i sin kammare. Därpå yttrade
han några allvarliga ord till delawaren, hvilken höll vakt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
