Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiljor. Hans skärpta hörsel kunde urskilja korpralens
knarrande bas bredvid en annans pipande flöjttoner.
Det var bestämdt Jeroschka med sin tunna krumnäsa.
Han pep och hvisslade som en fågel.
Dessa sofvo, det var säkert. Men de andra?
Försiktigt lyfte han sig på armbågen.
Månen hade gått ned, men stjärnljuset och snön
lyste in i öppningen.
Han kunde dunkelt se karlarnes skäggiga ansikten
med mössorna djupt neddragna öfver pannor och öron.
Ingen gjorde en rörelse. Säkert sofvo de alla.
Nu!
Han satte sig upp.
Korpral Petrowitsch’ brumbas knarrade lika lugnt
som förut och Jeroschka pep i diskanten. Ingen
afkar-larne visade något tecken till att han var vaken och
iakttog fången.
Genom att sakta och försiktigt vrida kroppen
lyckades Heikki lägga sig ned på knän och händer utan
att rubba vid korpralen.
På andra sidan om denne hade Iwan legat. Där
var platsen tom.
Hållande andan reste Heikki sig upp i hukande
ställning och klef öfver korpralen.
Genom öppningen i hyddan såg han posten gå fram
och tillbaka mellan stammarne.
Några sekunder stod han och väntade, till dess denne
skulle göra helt om och vända ryggen till.
Nu gällde det.
Med långsamma steg, ett och ett, närmade han sig
öppningen. Trots all försiktighet råkade han trampa en
karl på foten.
Han hörde en grymtning och såg mannen röra på
benet.
Stel af skräck hukade han sig ned. Han kände en
iskyla om ryggen och måste bita ihop tänderna, för att
de icke skulle skallra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
