Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strödda drag ur folkets lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Apropos sjukbesök af nog så egendomlig art kan
jag icke underlåta att något berätta om mina sjukresor
till S...s i Kvisle-backen, ett mycket originellt par
äkta makar, som vållade mig icke så litet bryderi.
Gubben S.... låg på sitt yttersta. Jag var kallad
dit, egentligen för att bevittna den försoningsscen, som
skulle utföras, innan döden skiljde de gamla åt. Det
hade alltid varit åtskilligt som brast i de gamlas
äktenskapliga samförståndslefnad. Visst var det en stund
af allvarsammaste natur, men nu saknar jag alldeles
förmåga att kunna återgifva det tragikomiska i denna
försonings- och fridsakt, som utspelades i backstugan.
Den, som kände detta öfver all beskrifning sorglustiga
människopar, förvånas icke öfver, att jag, ehuru
själasörjare, stod så godt som alldeles rådlös inför ett
replikskifte mellan dessa urmänniskor, som både strängt
klandrade och berömde hvarandra i samma andetag.
De båda hade, om också omedvetet, mycket
utpräglade anlag för det komiska, hvarom det skälmaktiga,
godmodiga leendet mot hvarandra efter denna
lifsuppgörelse vittnade. Slutet godt — allt godt.
Gumman S.... blev änka. Hon sände ofta bud, att
jag skulle resa till henne, en färd på fyra mil hvarje gång.
En gång fick jag bud att komma genast. Jag reste och
trodde, att den gamla var döende. När jag kommit
in i stugan satt hon och läste. Hon hade kommit i
själsbekymmer öfver att hon vid sista nattvardsgången
i kyrkan varit så vanvördig mot Gud, att hon ej tagit
på sig sina bästa vantar, utan hade ett par sämre,
något trasiga på sig vid nattvardsbordet. Då jag inte
kunde återhålla ett stilla nästan omärkligt leende, blef
hon förargad och bad mig fara hem igen. Hon
skickade då bud på kyrkoherden i Gudmundrå, som måste
gå öfver berget två mil en lördagseftermiddag.
Kyrkoherden kom, men det gick inte bättre för honom. På
söndagsmorgon efter en nattlig promenad på två mil
och under ihållande regn kom han åter hem för att
omedelbart bestiga predikstolen.
En annan gång gick det på samma sätt. Jag fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
