Åttiofem år var hon, gamla mormor. Sin ålderdoms ro njöt hon hos en sin dotter och måg.
Samtliga där i huset tävlade om att bevisa henne den största hedern. Herr Bohrenström, svärsonen, fann ej bättre sätt att visa, huru lycklig han var och huru tacksam han kände sig, för den hustru han fått, än genom att ägna sin svärmor den ömmaste omsorg. I det komfortabla hemmet med dess rikedom på ljus och trevnad hade gamla mormor fått sitt eget rum, och i förmånligt läge i inredning och utstyrsel stod detta ingalunda efter något av de övriga av rummen. Man skulle t. o. m. vid en blick omkring sig därinne kunna säga, att här hade man resonerat som så: »Det bästa åt mormor». Men den gamla var ej hänvisad till detta sitt rum med tanke på, att hon skulle hålla sig kvar där dagen lång och icke besvära den yngre generationen med sin närvaro. Gamla mormor gick litet över allt och var välkommen över allt. Icke heller barnbarnen sågo illa på, att hon visade sig hos dem. Men då mormor dröjt en stund hos släktet i tredje led från henne räknat, var det icke utan, att hon var glad för det fridlysta område, hon hade i sitt eget rum och dit hon kunde draga sig tillbaka. Även vid bordet hade mormor hedersplatsen och behandlades med ständig vördnad. För övrigt var detta alltsammans så naturligt för allt husets folk. Ja, ingen tänkte annorlunda än att det var precis som det skulle vara. Men gamla mormor själv såg det likväl icke så. Det hände ofta, att hon under tårar av rörelse talte om, huru mycket det förundrade henne, att hon fått en sådan bra måg». Att detta var lönen för det hon fostrat sin dotter till en så präktig kvinna, föll det henne icke in att tänka. Kerstin Brant, så hette egentligen den gamla, fastän sällan eller aldrig någon tänkte därpå, då hon för hela släkten inte var någonting annat än »gamla mormor» - Kerstin Brant hade varit med i hårda tider och hade aldrig varit annat än fattig, och det var henne en gåta, huru hon hade kommit att flyttas upp i sådant välstånd på gamla dagar., Det var så oförtjänt, betonade hon.
På sin ungdoms dagar tänkte Kerstin Brant ofta och gärna. Som blott tjuguåring hade hon kommit till tro på Gud. Detta skedde i hennes hembygd i norra Dalarna, Här fick hon vara med om de svåra religionsförföljelserna på 1850-talet, och till de gamla veteranerna Näs Per Pehrsons och Dordlova Erik Ersons lidanden för sin tro, var hon ett åsyna vittne. I dessa stormar hade hon endast rotats och grundats i kärleken, och hennes tro hade vunnit en orubblig fasthet. In i allt Guds råd hade gamla mormor trängt djupare och djupare; och för hans sannings seger hade hon städse haft öppet öga. Men eljest hade tiden gått henne förbi. För den s. k. tidsandan stod hon ännu vid sin levnads höst alldeles främmande, och »tidsandans» inflytande på de troendes församlingsliv och på missionsverksamheten var hennes ständiga bekymmer. Med outsäglig ledsnad såg hon bibeln undanträngd av allehanda annan läsning, och bönelivets avmattande bland Guds folk gjorde henne beklämd till sinnes. Ja, som en gengångerska från konventikelplakatets dagar gick hon där, gamla mormor. Hon förstod så väl, att hennes dagar härefter voro lätt räknade, och hon gladdes åt den förestående hädanfärden. Men så djupt intresserad som gamla mormor alltid varit för Kristi sak i världen och så stadigt som hon alltid haft sin blick fästad vid ordet, hade hon så innerligt gärna velat, innan hon lämnade detta jordiska, känna litet förvissning om, huru det skulle komma att bli med det ena och det andra. Och se på denna punkt var det, som mormor hade sin egen lilla svaghet. Hon kunde icke vara riktigt stilla i förbidan på Guds löftens uppfyllelse. Eftersom människorna icke mera i handel och vandel gingo efter ordet, ansåg hon, att livet omkring henne spårat ur, och skulle det kunna vridas till rätta igen? Det var den frågan, varmed hon ständigt sysslade. Hade hon kunnat vinna förvissning om, att forna tiders vördnad för heliga ting ännu en gång skulle vinna över människorna, och hade hon fått se den heliga boken uppskattad såsom på 50-talet i norra Dalarna, då är det ej tvivel om, att hon gärna sagt: »Herre, nu låter du din tjänarinna fara i frid». Och så var det då inte endast dessa förhållanden i allmänhet, som störde den gamlas ro. Hennes barn och barnbarn, ja, även barnbarnsbarn voro tillsammans en talrik skara. Icke alla av dessa voro med Jesus Kristus förenade; och detta förhållande var kanske det för gamla mormor mest bekymmersamma. Skulle hon dock få möta dem alla i härligheten en gång? Detta var en verklig hjärtefråga för den åldriga dalkullan. Allt eftersom hennes knän sviktade, ryggen kroknade, hjässan vitnade, blicken skymdes och himmeln närmade sig, trängde dessa bekymmer djupare ned i hennes hjärta och hotade att betaga gången över dödsfloden dess ljus och glädje. Och bekymren gällde i alldeles särskild grad en son, vilken redan som mycket ung for till Amerika och under en lång följd av år icke låtit höra av sig. Det senaste hon hört från honom var, att han arbetade vid ett järnvägsbygge någonstädes i vilda västern. Och denna uppgift kom, vad det gällde honom, hoppets sol att i det närmaste gå ner för Kerstin. »Vilda västern» lät någonting alldeles förfärligt för henne. Den som hamnat där, måste efter hennes föreställningssätt ha kommit utom räckhåll för all möjlighet till räddning. Mormor trodde på Guds godhet och prisade den ofta och mycket. Men då Guds godhet kom på tal, ville mormor ogärna förstå den annorlunda än i samband med förhållanden, sådana de tedde sig i de övre dalasocknarna på 1850-talet. Se, det var hennes lilla ensidighet.
Så kom en dag ett brev från vilda västern, och med det brevet var den så länge olösta och smärtsamma gåtan löst. I brevet meddelades, att sonen Hans var död. I och för sig själft var ju detta meddelande sorgligt, men beredde icke desto mindre lättnad i modershjärtats bekymmer. Se, hon visste nu, huru det var. Ovissheten är ju alltid så tung. Men brevskrivaren - inom parentes sagt själv en dalason och arbetskamrat till Hans - kunde tillika förtälja om den hädangångnes sista stunder, vilka hade i den allra djupaste bemärkelse varit stunder med Jesus, ja, härliga stunder. I ett blockhus i vilda västern hade Hans Brants liv lyktats. Brevskrivaren hade själv vid den primitiva lampans matta sken föreläst ur ordet för honom och även knäböjt vid sjukbädden i bön om frälsning för denne son av Dala. Han hade ock mottagit hans sista önskan och nu uppfyllt den, den nämligen, att skriva till gamla mor och förtjälja henne, att han dött i tron. Även följde en fotografi av dödslägret, detta så amatörmässigt det måste bli bland järnvägsbyggare i vilda västern. Men dragen voro för mor väl igenkänneliga, och hon beskådade dem länge genom sina tårar. Brevet förelästes av äldsta dottern, hos vilken gamla mormor hade hem och vård. Länge satt den gamla och såg som i drömmar framför sig. Och inför den blicken vidgade sig hela hennes livsåskådning.
»Nu», sade till sist gamla mormor, »kan jag bättre än någonsin förstå psalmistens ord: 'Toge jag morgonrodnadens vingar och gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig'. Gud är över allt,
Gud är i vilda västern även. Prisat vare hans heliga namn! »
Från den dagen var sig Kerstin Brant aldrig riktigt lik. Hon tycktes nu kommen upp på Nebos höjder. Hon talte nu mindre ofta om, huru det var i Mora, Orsa och Våmhus på 50-talet. Från det gudomliga löftets klippa såg hon ut över världen och fröjdades vid profetian: »Jag skall giva dig hedningarna till arv och jordens ändar till egendom».
Väl hörde hon ännu »hedningarnas larm» och såg »folkens fåfänglighet». Väl märkte hon ännu i tiden de onda rådslagen mot »Herren och hans smorde». Men hon bekymrades ej därvid som förr. Hon hade hört Gud säga: »Jag har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg»; och därvid ville hon vila. Kristus var satt till makten en gång för alla. Allt måste läggas till hans fötter. Sådana voro Guds eviga rådslut.
Och härefter var och förblev gamla mormor nöjd med
dem.
