Nämdeman Pålson var gottlänning och hade tillbringat så gott som hela sitt liv på sin fäderneö. Till fastlandet hade han rest några få gånger blott, och endast en gång i sin grönaste ungdom hade han besökt Stockholm. Redan på 50-talet hade han kommit till tro på Gud, och senare blev han en hängiven medlem av evangeliska fosterlandsstiftelsen, i vars tjänst han icke sällan talade Herrens ord. Pålson var gammal nu, och då han en dag uppenbarar sig i rikets huvudstad för andra gången, hade detta skett efter de enträgnaste inbjudningar från där boende barn och barnbarn, vilka alla så gärna ville se honom i sin krets. Ehuru stockholmsbesöket i och för sig själft föga intresserat honom, kunde det ej hjälpas, att då han väl kommit hitupp, fann han här mycket att beskåda och beundra. Intrycken av hans iakttagelser verkade ej enbart uppbyggliga på den gamle odalmannen; och esomoftast tänkte han med saknad på sin kära ö, på Gottland, där enligt hans uppfattning svenskmannatro, gammaldags heder och gudsfruktan bättre hållit i sig. Något program för sina rekognosceringsfärder i huvudstaden hade han icke. Han gick där helst och strövade, eftersom det föll honom in. Intresserad var han högeligen och omdömesgill även; och då han vid kvällstid fann sig omgiven av sina anhöriga ur både andra och tredje generationen, brukade han uttala sig om vad han hört och sett. Han underlät därvid ej att fördöma den sedernas förvildning, varpå han både sett och hört upprörande prov. Han gav även uttryck för sin förvåning över den enligt hans förmenande oförsvarliga tolerans, varmed myndigheterna bemötte smutstrafiken i ord och bild. Gamle nämndemannens små kvällsföredrag i kretsen av sina anhöriga åhördes av dessa med aldrig bristande vördnad. Men nog kunde de tycka, att gamle farfar var just som litet efter sin tid och att hans syn på tingen var något inskränkt. Ingen gav dock uttryck för en sådan känsla, ty innerst i hjärtat erkände en var, att farfar var den mest rättänkande av dem alla, och framför allt att han hyste en uppriktig kärlek till sina medmänniskor och ömmade för deras väl. Såsom till en riktig patriark blickade de upp till »farfar».
Så en dag beslöt nämndemannen att gå till Folkets hus. Han hade fäst sig vid annonsen om ett möte, som skulle hållas där med föredrag och diskussion om en fråga, som rörde äktenskapet. Vad hela denna tillställning i grund och botten innebar, fann han intet skäl att göra sig reda för på förhand. Ämnets vikt i och för sig var för honom nog; och han gick. Men med det mötet fick vår odalman en inblick i ett aldrig anat djup av förhärdelse. Redan innan mötesförhandlingarna begynt, erfor han något av ångest i sin ande. Arnold Pålson hade aldrig, så gammal han var, tänkt sig ett offentligt möte, det månde ha avsett vilket ämne som helst, annat än såsom krävande en viss värdig stämning över sig. Det födde därför känslor av obehag hos honom, redan då han i den rymliga hallen, genom vilken han fortsatte vidare uppför trappor och genom vestibuler, innan han nådde den egentliga möteslokalen, stötte på en hel del unga män, ja, gossar, som rökte cigarrett och i övrigt, pratade, skrattade och svuro grova eder. Cigarrettrök och punschångor fyllde för övrigt luften över allt, och svordomar och kvickheter, de senare oftast tarvliga nog, växlades så gott som i varje vrå.
Inne i möteslokalen, som var en av de rymligaste den gamle mannen någonsin skådat, brusade honom ett bedövande sorl till mötes. Man skrattade, skämtade hojtade och rörde sig fritt omkring över allt i lokalen. Detta allt var så fullständigt nytt för fader Pålson, som i sina tankar inte kunde komma ifrån, att eftersom äktenskapet dock var någonting heligt, borde ett möte, där man fört upp det till behandling, gott kunna ha haft litet av religiös stämning över sig. Den gamle började rent av undra, vart han egentligen kommit och vad allt detta skulle betyda. Under tiden hade det för mötets början bestämda klockslaget kommit, och med ett bastant klubbslag där framme vid estraden kallades man till ordningen. Mannen med klubban yttrade några ord, som väl skulle betyda en välkomsthälsning till mötesbesökarne.
Eftersom sorlet endast sakta dog bort, var det för vår främling ej möjligt att uppfatta vad mannen sade. En fullständigare tystnad inträdde ett ögonblick senare, då en svartmuskig herre med energiska anletsdrag och en vilt genomträngande blick uppenbarade sig i talarstolen. De ord, varmed denne inledde sitt föredrag, voro hållna i en viss allmänanda och gåvo ingen visshet om, huru föredraget och mötet i genomgående skulle komma att gestalta sig. De voro i alla fall i hög grad ägnade att sätta främlingens uppmärksamhet på högspänn. Talarens entusiasm växte med föredragets fortgång, och så gjorde hänförelsen bland åhörarne, vilka gång på gång avbröto talaren med skallande applåder. På föredraget följde diskussion, vilken dock vid flera tillfällen förbyttes i ett bedövande larm och oväsen. Mitt under en sådan larmande sammanstötning i mötet reste sig nämndeman Pålson och gick ut. Egentligen hade han velat gå långt förut, men på något egendomligt sätt hade han ändock blivit sittande kvar. Hela sammankomsten hade blivit honom ett lidande, ja, rent av ett fysiskt lidande, och han hade känt sig berövad all kraft. Icke hade den gamle saknat vetskap om, huru på sina håll man börjat trampa anständighetens bud under sina fötter och höll på att övergiva Guds i ordet utpekade väg för att välja köttets. Men att han skulle få i ett offentligt möte, ställt under myndigheternas skydd, höra äktenskapet förhånas och de unga i tillräckligt tydliga ordalag uppmanas att vältra sig i orenligheten, det var mera än han kunnat drömma om. Vad han vid detta tillfälle hört och sett hade slitit hans inre sönder, och med genomstunget bröst trädde han ut i gatans vimmel. Det tycktes som om gestalten var mera böjd nu än förut, och då skenet från den först passerade gatlyktan föll på hans fårade men ännu i åldern manligt fasta drag, kunde däri skönjas den smärta, aftonens iakttagelser tillfogat hans hederliga själ. Djupa suckar trängde gång på gång fram ur hans bröst där han tungt stödd mot sin käpp vandrade Vasagatan fram.
Kommen fram till Centralen, gick han. upp mot Klara kyrkogård. Septemberkvällen var blid, såsom hela hösten hittills varit, och kyrkogårdens urgamla lönnar prunkade ännu i sin lövskrud, vars skiftningar i höstens färger endast gåvo litet vemod åt stämningen. Platsen var, trots den omedelbara närheten av det starkt pulserande storstadslivet som en liten värld för sig. Den tjänstgörande belysningen förde ingen framgångsrik strid mot skuggorna kring vårdar och grifter.
Det var som om de resliga träden velat säga: »Vi vilja breda kvällens frid över de hänsovnas vilorum. Vi vilja dölja dem för nattens styggelser.» Och så kom stället att förete denna sällsamma blandning av ljus och skuggor kring den imponerande katedralen i dess mitt.
Gubben Pålson hade redan i Klara kyrkogård flera gånger funnit en avhållen viloplats under sina vandringar i huvudstaden; och han ville slå sig ned där även nu för en stund, medan han i sina tankar genomgick kvällens upplevelser.
Alltså satte han sig på en soffa under en av de väldiga lönnarna. Det kunde ses, att han var trött och att hans hjärta var beklämt. Osökt trädde för hans inre öga åsynen av den ofantliga ungdomsskaran, som han nyss sett samlad i Folkets hus och som fått för sig utpekad fördärvets stig. »Ack», suckade han och klagade, »vårt folk, vår ungdom, våra barn! Vad skall det bli av dem?»
Gamle nämndemannen hade varit en mångbetrodd man på sin fäderneö och inom sitt län. Ja, både länsstyrelse och landsting hade räknat med hans insikter vid behandling av frågor, som angått ungdomens uppfostran till respekt för lag och rätt. Han hade ock för dithörande spörsmål alltid känt ett varmt intresse. Det var därför naturligt nog, att även nu hans tankar kretsade kring samma spörsmål. »Det måste vara något fel med planen för hela vårt undervisningssystem», sade han för sig själv, och till eftertryck åt sina egna ord slog han knutna handen mot knäet. »Det måste bli annan ordning, här kräves diciplinära åtgärder, här får skärpta bestämmelser lov att fattas».
Den gamle mannen blev idel stridlust, där han satt. Men plötsligt sågs hans huvud sänkas i allvarlig eftertanke. Ack, tänkte han, är icke här i främsta rummet våra mest genialiska undervisningssystem satta i praktiken? Är icke Stockholm en den svenska bildningens centrum? Och dock - är det icke här jag stött på all denna lösaktighet, all denna oblyghet?
Den gamle hade så när misströstat om varje utsikt till räddning.
Uppe i Klara kyrkas torn slog kl. elva med vitt ljudande, högtidliga slag. Det skred sålunda mot midnattstimma; och likväl dröjde den gamle på sin bänk. Han gav akt på människorna, som i sakta skritt en efter annan passerade kyrkogården. Stundom kommo de två och två, man och kvinna. Han såg dem gå med dröjande steg för att stanna ibland och samtala med dämpade röster. Var det platsens karaktär av ett rum för de dödas boningar, som bjöd till allvar och tystnad? Eller var det helgedomens närhet? Den gamle undrade, undrade igen och fruktade. De nattvandrandes uppförande tycktes honom under stundom så sällsamt. Var det möjligt! Var gravens närhet intet för de fräcke?
Se där! En ung kvinna har från Brunkebergshållet kommit in på kyrkogården. Nämdemannen ser henne gå stigen uppför, sakta såsom hade hon befunnit sig i tvekan om målet. Hon var ung och elegant, men röjde knappast huvudstadsbarnet. Hellre då en ros från landet, plockad att falna vid »den sköna synderskans» barm. Hon hade hunnit upp till kyrkans kor nu, och i dunklet några steg från de mäktiga murarna dröjde hon. Se där uppenbarar sig en annan ung kvinna, kommande från samma håll. Hennes hållning är en helt annan likasom ock hennes klädsel. Det är slumsysterns flärdfria yttre, och man kan gott se, att hon är ute i ett ärende, som bereder henne glädje och hopp.
Då slumsystern fick syn på flickan, som stannat invid kyrkans vägg, saktade hon plötsligt sina steg. Hon gick henne först några steg förbi, likasom hade hon velat samla sig för sin uppgift. Hon gjorde snart helt om och närmade sig henne. Efter en stunds samtal, vars innehåll främlingen där borta på bänken dock ej var i stånd att uppfatta, sågos de båda unga kvinnorna närma sig i riktning mot den plats, där gamle nämndemannen satt. Han lade därvid märke till, att slumsystern stuckit sin arm under den andras och drog henne intill sig. Alldeles invid en lyktstolpe, blott ett par eller tre steg från det träd, under vilket den gamle mannen satt, stannade de. Han kunde här utan svårighet skönja deras anletsdrag, medan de icke ens upptäckt honom, där han satt i trädets skugga.
Nämdemannen kunde här övertyga sig om, att den eleganta unga kvinnan icke såg ut att vara en av dessa förhärdade varelser, som helst visa varje varningsord ifrån sig. Icke desto mindre hade hon sökt sig ut i natten, ett offer för den moderna rörelse, som bryter ned kvinnors självaktning och lägger deras dygdekänslor för liderliga sällars fötter.
Den vänliga slumsystern hade ställt sig framför henne och höll hennes händer varmt slutna i sina.
»Och ni», sade hon, »är icke stockholmska född?»
»Nej, jag är från Gottland».
Gamle mannen på bänken ryckte till. En dotter från hans egen fäderneö.
Systern fortsatte:
»Ni måtte ha blivit mycket besviken i edra förhoppningar angående Stockholm».
»Ja, jag hade icke tänkt mig, att det var som det var.»
»Men har ni aldrig övervägt, vart det bär, om ni fortsätter på den bana, ni nu börjat?»
»Jag överväger ingenting. Det är ingen här, som bryr sig det bittersta grand om mig, och då får det väl gå som det kan.»
»Stackars min vän! Har ni edra föräldrar i livet?»
»Ja, jag, antar det. Jag har i alla fall icke skrivit till dem på mycket länge.»
»Men huru tänker ni de skulle känna det, om de visste, vilket liv ni nu börjat föra?»
Här svek den stackars flickans behärskning. Hon vred sitt ansikte bort, ryckte sin ena hand loss ur systerns grepp och lade den över sina nu tårfyllda ögon. Även i den andra flickans ögon kunde tårarna skönjas, det varma deltagandets tårar.
»Ack», sade hon, »ni säger, att ingen bryr sig om er, men jag försäkrar, att jag vill göra allt för er. Jesus Kristus kräver detta av mig. Jag vill taga vård om er för natten. Jag vet att jag kan skaffa er ett gott hem, om ni följer mig.»
»Men säg, varför skulle ni göra det?»
Flickan såg på slumsystern med stora, spörjande ögon.
»Jo», svarade denna med outsäglig glädje, som kom hennes stämma att själva, »jag gör det, därför att jag älskar Jesus.»
Nu tycktes det den gamle mannen, som om all himmelns frid lyst över den lyckliga lärjunginnans anletsdrag. Han kände sig djupt gripen vid den enkla förklaringen. Han böjde djupt sitt huvud i begrundan. Var kanske detta den enda vägen till räddning! Borde då ej allt för vårt släktes räddning ömmande folk mottaga denna rikedom av gudomlig kärlek? Skulle månne ej, om den kristna församlingen flammade upp av en djup och varm kärlek till Kristus, hon bliva den, som med sitt inflytande skulle komma att bilda det fullt effektiva värnet kring det släkte, som redan vid sitt framträdande hotas av förödande krafter? Skolväsendet gör det ej, straffbestämmelser lika litet. Men gudomlig kärlek, utgjuten i församlingen och mottagen, skulle bliva kraften, som dreve henne att gå »de villade att söka opp och hjälpa de elända».
Och så gick hoppets sol upp för gamle nämdemannen. Kärlek, se där segerkraften!
De båda flickorna hade dragit i sakta skritt mot staden. En tanke grep gubben. Han reste sig beslutsamt, om ock med ansträngning, och följde efter, till dess han hann upp dem, just då de lämnade kyrkogården.
»Förlåt en gammal man», sade han och slog på gammaldagsvis slumsystern på axeln.
Den gamles tilltag att på detta sätt antasta ett par fruntimmer mitt i natten skulle nog under vanliga förhållanden ha avspisats lika snabbt som bestämt. Men slumsystern behöll i varje fall fattningen, och en blick upp i den gamle danemannens ansikte var nog för att låta henne känna sig fullt trygg.
»Förlåt en gammal man», återtog han, »men jag har ett ord att säga fröken likasom i ensamhet».
Han såg ett ögonblick först på den ena och sedan på den andra av flickorna. Slumsystern förstod. Hon tryckte sin nyförvärvade väninnas hand.
»Några ögonblick blott», sade hon med det allra tryggaste leende.
»Ja, ursäkta jag skall icke så länge uppehålla», yttrade den gamle. »Jag satt därborta på en bänk och blev ofrivilligt ett vittne till ert samtal med flickan. Gud välsigne er, fröken! Gör nu allt vad ni kan för den där gottländskan. Släpp henne inte, hör ni det, förrän hon är i säkerhet. Se här ett litet bidrag till kostnaderna för henne. Bäst om ni kunde få henne att resa hem till de sina. Gör allt vad ni kan! Och vad mera ni kostar på henne, så skriv det på min räkning. Se här min adress. Och nu farväl!»
Därmed tog den originelle gamle mannen kvinnan om skuldrorna, gjorde helt om med henne och gav henne en riktig faderlig knuff i ryggen.
Där stod systern med ett par sedlar i handen för ett ögonblick, icke riktigt vetande om hon drömde eller var vaken. Men här var nu ej tid att undra och drömma. Hennes skyddsling väntade henne, och med ett språng var hon vid hennes sida.
»Vem var det där?» frågade flickan icke utan oro.
Hon hade någon vetskap om civila polismän, som under stundom voro ute på spaning efter icke byråskrivna flickor.
»En god vän till oss. Gud hade sänt honom i
vår väg», svarade slumsystern.
