Fröken Ester Törner hade kommit till storstaden för att gästa en barndomsbekant, en kvinna, gift sedan mer än tjugu år tillbaka och moder till tre barn, två flickor och en gosse, samtliga nu mellan femton och tjugu år gamla. De båda damerna, ehuru under barndoms- och ungdomsåren mycket intima vänner, hade dock under denna långa tid endast någon enda gång sammanträffat och detta helt flyktigt för resten. Vänskapen hade dock hållit i sig, och flitig korrespondens hade förts. Då nu fröken Törner befann sig som gäst i fru Vahlins hem, var därmed en ömsesidig och länge närd önskan förverkligad. Den brevväxling de haft med varandra hade förts i obruten vänskap och under djup ömsesidig aktning, men hade icke desto mindre långa tider haft karaktären av allvarlig diskussion om varjehanda viktigare spörsmål, rörande vilka de ingalunda voro helt eniga i uppfattningen. Fröken Törner hade i yngre år vid en av rikets förnämsta sjukvårdsanstalter vunnit utbildning som sjuksköterska och innehade sedan många år tillbaka en betydande praktik som privatsköterska på en folkrik landsbygd. Väninnan däremot hade tidigt blivit gift med en statens ämbetsman, som därtill innehade en stor enskild förmögenhet. Unga fruns uppgift blev från början den att hålla sitt hus berett för fashionabla visiter och sig själv för att när som helst besvara sådana. Sedan hennes äktenskap välsignats med barn, tillkom ju också den uppgiften att tillse, att dessa uppfostrades till barn av sin tid. De för dessa uppgifters lösande nödiga resurserna stodo alltid och till fullo till hennes förfogande. Hennes make krävde med omutlig konsekvens deras lösning, men eftersom han aldrig drog sig för kostnaderna, ansåg han sig vara i sin goda rätt. Om mellan makarna rådde den djupare kärleken och om tillbörlig hänsyn alltid togs till den enes eller andres känslor, torde ha varit en fråga, som ej var så lätt att besvara.
Nog av, sedan de bägge barndomsvännernas levnadsuppgifter fallit inom så högst olika områden och inriktat sig på så vitt skilda mål, var det endast naturligt, att deras livsåskådningar så småningom skulle komma att gå betydligt i sär. Det hade dock varit annorlunda i deras ungdom. Då hade det varit »två själar och en tanke». Båda hade av Guds ord och Ande tagit intryck till liv i Kristus. Hos sjuksköterskan hade mitt i det krävande allvarliga arbetet dessa intryck fördjupats och stadgats och fött av sig en mäktig frid och stor glädje. Hos den unga frun däremot hade de nya vanorna och det nya umgänget försvagat samma intryck och lämnat hjärtat tomt och glädjefattigt.
Låt oss göra en titt in det Vahlinska hemmet. I ett av gästrummen, beläget mot en av stadens alléprydda gator och i övrigt inrett med all den smak, man i detta hus under alla år odlat, satt fröken Törner och blickade ut genom fönstret. Ehuru gatulivet i vårsvalkan tedde sig synnerligen livfullt, var det knappast det som upptog hennes tankar och betraktelser. Hellre var det den gångna dagen, den första som gäst i barndomsväninnans hem, med dess iakttagelser, som voro föremål för hennes allvarliga reflektioner. Det var de båda väninnornas överenskommelse, att första kvällen av fröken Törners besök i familjen skulle reserveras för en språkstund dem emellan. Och det var i förväntan därpå, som hon nu slagit sig ner vid fönstret. Det drog rätt långt ut på tiden, ty fru Vahlin hade att övervaka utrustningen av de övriga familjemedlemmarna, av vilka var och en hade sitt »äventyr» givet för kvällen. Ester Törner kunde, där hon annars satt i lugn och ro, höra inne ifrån våningen, huru man i nervös brådska beredde sig att komma i väg så fort som möjligt. Emellertid vart allt på en gång tyst och lugnt; och några få minuter senare inträdde fru Gerda Vahlin till sin gäst.
»Du får förlåta mig, kära Ester, för det jag låtit dig vänta så länge», sade hon, »men ack vilket bestyr, då alla skola ut var på sitt håll. Nu är jag dem likväl kvitt allesammans, gudilov, och det kännes riktigt skönt. »
»Åh, kära lilla Gerda, det går ingen nöd på mig. Jag må väl haft tid att vänta. Men huru du kan känna det skönt att vara dem kvitt allesammans, det förstår jag inte. Om jag vore i ditt ställe, skulle jag tycka det vara skönast att ha dem alla omkring mig, när kvällen kommit.»
»Aj, aj, nu sade jag något dumt. Jag borde verkligen tänka på, huru jag lägger mina ord inför dig, du min alltid stränga domare.»
»Jo, jo, men det må du allt veta, Gerda», svarade Ester skrattande och tillade med snart återtaget allvar: »Men vet du, var du har dina kära nu?»
»Å ja, något så när.»
»Något så när?»
»Ja, det vill säga, Gustav, min förträfflige herre och man, är antagligen på något klubbsammanträde. Anselm, vår son, är på teatern, så mycket vet jag bestämt. Marie, vår yngsta flicka, som ännu går i skolan, är tillsammans med sina klasskamrater kallad till möte med sin lärarinna. Hon har löfte att få uppträda som medlem av ett zigenarsällskap vid en ifrågasatt välgörenhetsbasar. Och Ingeborg, hon är aderton år nu, ja, det vet jag, att du kommer att finna löjligt - hon är på ett sammanträde med några jämnåriga i och för organiserandet av en damernas egen skytteförening. Det kan låta lustigt, men, vet du, flickan hanterar geväret med en finess, så att det är fröjd åt det. Ja, kära Ester se inte så förtvivlat komisk ut. Sådant där förstån I icke på landet. Allting blir så annorlunda i en storstad.»
»Åh ja, jag förstår. Hoppas dock, att du icke misstycker, att jag drar litet på smilbandet. Det där om 'damernas egen skytteförening' kom verkligen litet oväntat. Nå ja, när får du hem dina kära i kväll?»
»Ja, se det vet jag inte. Det kan bli före midnatt, men det kan bli efter också.»
»Nå, men jag hoppas, att det inte tillgår så varje afton?»
»Jo, nästan varje kväll?»
»Men, kära Gerda, blir icke detta en saknad för dig? Känner jag dig rätt, så borde du kunna ha din glädje i ett familjeliv mera efter gamla tidens uppfattning med hemmets egen härd såsom den samlande medelpunkten.»
»Jo, Ester, det var nog så med mig från början och ännu i dag gå mina tankar stundtals i den riktningen. Men stick i stäv med tiden gå, som du vet, dylika föreställningar; och i min ställning måste man växa ifrån dem, vare sig man vill eller inte. Nog är det en saknad för mig att se de mina kväll efter kväll skingrade likasom för vädrens vindar; men det är likväl en sak, som jag får försöka trösta mig vid, och det är, att en stor del av de anordningar, i vilka de deltaga, äro av fosterländskt intresse.»
»Väl, det kan ju i och för sig vara något att fästa sig vid. Men, hör, Gerda, tror du då inte, att detta kan vara ett fosterlandsintresse på villospår? Du och jag ha ju redan länge - om hittills ock för det mesta brevledes - diskuterat varjehanda spörsmål i bästa samförstånd, och du skall säkert icke taga illa upp, då jag framhåller, att om dina flickor komma att hantera geväret med överlägsenhet, så skall fosterlandet vara mindre betjänat därav, än om de uppfostras till goda husmödrar.»
»Ja, se där ha vi det! Ni, ogifta damer, äro så ofantligt händiga, då det gäller de ungas uppfostran.»
»Åh väl, jag känner till denna lilla elakhet mot oss. Den är så vanlig från er fruar, och dock vet du mycket väl, lilla Gerda, att ni icke precis menar så. Ni menar i stället, att vi ingenting förstå om denna sak. Men det omdömet bör ni icke göra allt för generellt. Det kan dock hända, att en och annan av oss medföra från egna föräldrahem lärdomar, dem vi aldrig glömma och dem ingen borde förmena oss att göra gällande.»
»Åh för all del, Ester, du har så rätt och du måste förstå, att jag skämtade nyss. Rätta förhållandet är, att jag har mera respekt för dina uttalanden i dessa ämnen än vad du tror.»
»Detta är mycket vänligt av dig, Gerda. Dock skall det glädja mig tillräckligt, om du blott finner mina uttalanden värda att taga vara på. Vi hade dock lyckliga föräldrahem, du och jag, Gerda. Skola vi någonsin kunna glömma det familjeliv, som där fördes? Jag minnes mitt hem, och jag minnes även ditt. Jag var ju som barn i huset, även när jag kom till er.»
»Och så var jag hos er», avbröt Gerda.
»Gott, jag skulle tro, att det verkligen var så. Men jag återkommer till ditt hem. Jag tänker nu på din far.»
»Jaha, du har honom där», sade fru Vahlin, och visade på ett fotografi i förstoring av en ålderman med en uppsyn, om vilken man gott kunde med skalden utbrista, att den »ej för skämt var gjord».
»Ja, visst, precis så där såg han ut. Allvarligt sträng men hjärtegod. Hör du, Gerda, vad tror du för exempel han skulle ha sagt, om du kommit och begärt få ta del i startandet av en 'damernas egen skytteförening'?»
Frågan var knappast uttalad, förrän båda två brusto i det allra hjärtligaste skratt. Först efter en god stund förmådde fru Gerda svara:
»Jo, det skulle jag dristat mig försöka med!»
»Ja, och ändock var din far en gammal fanjunkare. Jag kommer emellertid ihåg ett litet minne från ditt hem. Kanske du t. o. m. glömt det själv. Du och ett par av dina bröder hade tänkt begära få gå ut en kväll. Vad det nu gällde, minnes jag inte. Något nöje av ett eller annat slag torde det alldeles säkert ha varit fråga om. Det var ej lätt för er att komma fram med ärendet, ty er far var, såsom du minnes, en stor fiende till ungdomens utelöpande om kvällarna. Det var ju ock precis det samma med min far. Nog av, efter mycken tvekan vågade du framföra er begäran. Dina bröder hade antagit, att du skulle ha största utsikten att lyckas vinna hans medgivande. Jag, minnes det där så väl, emedan jag just befann mig på visit hos er. Det blev ett avgjort nej. Och ingen av er reflekterade ett ögonblick på ens bringa ämnet på tal mera. Jag tror icke det är så vanligt nu för tiden, att barn hysa sådan respekt för sina föräldrar.»
»Åh nej, det har du nog så rätt i. Mina barn göra opp om huru och var de skola tillbringa kvällen, och jag får vara tacksam, om de äro hyggliga nog, att ge mig del därav i så pass god tid, att jag hinner ge order åt tjänarinnorna att vidtaga nödiga åtgärder med hänsyn till deras utrustning.»
»Jaha, jag vet, det brukar så tillgå numera. Men jag återkommer till händelsen i fråga. Sedan din far sagt sitt nej till er begäran, meddelade han, att han hade en alldeles särskild orsak, varför han fordrade att allt husets folk skulle vara samlat vid familjehärden den kvällen. Han hade kommit att forska i sina gamla dagboksanteckningar och funnit, att det var på dagen tjugu år sedan han första gången sammanträffade med den kvinna, som sedermera blev hans hustru och tillika er mor. Han redogjorde för de yttre förhållandena vid sammanträffandet och förklarade det vara hans fasta övertygelse, att Gud lett det hela. Han betonade, huru allt ifrån den stunden deras kärlek vuxit i styrka och djup, och huru familjelyckan städse varit bofast i hemmet. Och nu kände han det som ett sitt hjärtas oavvisliga krav att på denna för honom så kära minnesdag jämte sin maka prisa Gud för all hans nåd och detta i kretsen av barn och tjänstefolk. Och därvid blev det. Jag riktigt ser din far för mina ögon, där han satt vid den stora familjebibeln och läste den 103:je psalmen med högtidlig röst. Av den bön, varmed han sedan ledde oss alla inför nådens tron, minnes jag en hel del än i dag.»
»Ack, kära Ester, när jag nu blir påmind om det där, minnes jag det synnerligen väl. Det är förunderligt, att jag icke kommit ihåg det förut.»
»Ja, men i alla fall, du måste medgiva, att det hela var en familjeinteriör lika vacker som den var typisk för den gamla goda tidens uppfattning av äktenskapets och hemmets betydelse.»
»Det medgiver jag gärna, men förhållandena äro nu en gång så helt annorlunda; och vad kan jag göra däråt?»
»Ja, se, kan inte ni hustrur och mödrar någonting göra för att vrida till rätta, vad snedvridet är i fråga om ungdomens uppfostran, då kan sannerligen ingen annan göra det heller. Men I kunnen, du kan, Gerda! Må blott Gud få väcka dig och återföra dig till din ungdoms tro på ordets väg.»
Fröken Törner märkte nu, att hon gjort en långt personligare hänvändelse än hon från början avsett. Men hon hade ingen anledning att förebrå sig.
»Allt det där är svårare än du kan fatta, min kära Ester», förklarade fru Vahlin. »Om jag gjorde det minsta försök att i dessa avseenden beträda reformernas stig, skulle min man och mina barn förenas om att beteckna mig såsom rysligt trångsynt.»
»Det är möjligt det, men blott för att en annan gång få lov erkänna, att det just var den rätta vidsyntheten, som besjälade dig. Du har talat om fosterländska intressen, som vunnit insteg bland din familjs medlemmar. Väl, reformera ert familjeliv även i fosterländskhetens intresse. Jag erinrar mig, att en fransk sedeförbättrare har i ett av sina arbeten på det allvarligaste satt i fråga om ens en nation kan tänkas bestående utan ett ordnat familjeliv. Jag vill minnas, att jag också någonstädes sett ett uttalande i ämnet av lord Gladstone, den store engelske statsmannen. Han lär en gång ha uppmanats ange, vad han ansett vara de förnämsta orsakerna till engelska världsväldets livskraft, och han har i sitt svar såsom en av dessa orsaker pekat på det engelska folkets benägenhet för familjeliv och dess kärlek till hem och härd. Och sådana uttalanden böra verkligen ha någonting att betyda.»
Ännu en god stund fortgick samtalet i denna riktning. Medan fröken Törner med växande entusiasm utvecklade sina älsklingsidéer till hemlivets reformering, blev hennes värdinna så småningom den uppmärksamma åhörarinnan. Hennes små invändningar hade skett mera så där försöksvis, och under samtalets gång framgick det allt tydligare, att de båda barndomsvännerna på hjärtedjupet voro ännu i dag »två själar och en tanke».
Klockan hade hunnit bliva inemot elva, då de hörde någon komma.
»Se där!» utropade Ester, »nu har du ju redan någon av dina kära här.»
»Å, nej, så väl är det inte. Det där var vår nya köksa, hon har för resten sitt rum alldeles bredvid.»
Fru Gerda hade redan betydligt sänkt rösten, då hon fortfor:
»Hon skulle nog bliva något till förtjust att få höra dig tala i dessa ämnen. Människan är en mycket allvarlig kristen och har begåvning i andliga ting, så hon kunde förvåna vem som helst.»
Det sista nästan viskades fram, ty den hemvändande tjänarinnan hördes nu röra sig i sitt rum där bredvid; och väggarna voro ej massivare, än att det minsta lilla ljud hördes.
Även Ester svarade nu viskande:
»Det gör mig glad, att du fått en sådan tjänarinna i huset. Och jag vågar hoppas, att hennes böner skall komma att bli dig ett stöd i omsorgen om de dinas väl.»
Även deras viskningar upphörde nu, ty där innanför hade tjänarinnan böjt sina knän och börjat bedja med en innerlighet och en värma, som röjde andan i den andaktsstund, varifrån hon återvänt. I sin bön inneslöt hon först och sist den familj, i vars tjänst hon var. Hon bad för sin matmor och hennes själs frälsning på ett sätt, som lät de båda väninnorna antaga, att tårar stodo henne i ögonen. »Och så, gode Gud», så föllo hennes ord, »gör barmhärtighet med de kära unga fröknarna. O, Gud, du vet, vad mitt hjärta lider över det fåfängans liv de föra. Förbarma dig, min fader! Öppna min älskade matmors ögon, att hon må se sitt rysliga ansvar, innan det blir försent...»
Här förmådde Ester Törner icke låta bli att se upp på sin värdinna. Denna var blek som döden och syntes darra i varje led.
Ester reste sig tyst och stilla och tog sin värdinna vid handen. Denna förstod meningen. De följdes på tå ut ur rummet och smögo in i ett annat längre därifrån liggande.
»Och det där skulle du få höra, Ester!»
»Nå, än sen då! Jag är glad jag fick
höra det, ty nu vet jag, att det stundar en ny tid för dig
och ditt hus. Ni har en tjänarinna inför nådens tron.
Det är bön i edert hem. Guds kraft är över er,
och ni komma att finna, att den icke är mindre
välsignelserik därför, att den här gått
köksvägen.»
