Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tro ej hyart smekande ord, som mannen dig hviskar i örat.
Smilande tunga är falsk, hycklaren talar med den.
Ögat ej tro, fast det lyser så klart som vattnet i hafvet.
Kanske ett odjur, barn, lurar i djupet ändå.
Varsamt träd till en hvar, som talar om kärlek och vänskap.
Vänskap stundom är svek, kärleken ofta begär,
Talar så ljufligt likväl och slösar med löften och eder;
ack, hafssvallet du hör, ljudet af flyende vind.
Kärlek, om sann, som solen om vår’n mildt lyser och värmer.
Känslan är hlind, på vakt ställ vid dess sida förstånd.
Pröfva den man, som du tänker på, men pröfva försigtigt;
ordet är flyktigt, en man pröfvas af handlingen blott.
Men om du lägger ditt hjerta till hans, blif öppen och trofast.
Lyckligt, min dotter, det är tidigt att finna en vän.
Frestar dig verlden till synd, var hård som klippan och rotfast,
men för det goda var mjuk, mjuk som det böjliga vax.
Slut derför med godhet förbund; då hatar du lögnen,
älskar det sanna, jämväl allt hvad är ädelt och godt.
Men som tistel på graf vanprydlig är smygande lögnen,
liknar brand i ett ax, tär som i blomman en mask.
Oskuld fräter han bort, sjelfmördare blir du i hjertat,
synd är hans fader, — 0, fly, fly den med fasa, mitt barn!
Blir du bedårad likväl, tro ej, att verlden är svagsynt.
Lätt genom skenet af dygd skönjer hon skuggan af last.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
