Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖDDA BIDRAG TILL VÄSTERBOTTENS ÅLDRK KULTURHISTORIA 119
kronofiske bruka för skälig och vanlig stadga». Men i den kongl,
resolutionen öfver denna supplik, dat. d. 20 febr. 1640, heter
det, att »det står till Hennes K. M. hvad kronans fiske anlangar,
att dem förbättra och utstadga åt dem, som mest gifva och de
göra skäl före. Hennes M. vill ock allernådigst det menige
allmogen ingen oförrätt vederfares uti deras egna skatt- och
arfve-fisken, utan att de dem såsom sitt laga fång njuta och behålla
säkert och okvaldt, när de, som dem ega, utgöra deraf till kronan
den lax dem pålagd är och de en gång beviljat hafva».
Att bruka strandfiske vid egna stränder ansåg ock allmogen
såsom sin naturliga rättighet. Så anhålla hos K. M.
Väster-fiskets byamän i Umeå socken år 1672, att »såväl som deras
fäder få bruka efter lax vid deras land och strand, när det icke
sker knngsådran förnär». Regeringens svar blef: »Kan intet
tillåtas mot lag och kongl, resolutioner».
Bland socknarnas i Västerbotten gemensamma skyldigheter,
anförda i bil. B, förekommer äfven rubriken: kronofiskenas
bekostnad. Af en Umeå socknemäns klagan i 1672 års
besvärs-skrifvelse finner man ock att socknen samfäldt fått underhålla
ett par inom samma socken belägna kronans laxfisken, oaktadt
dessa icke af socknemännen gemensamt arrenderades.
En ofta återkommande svårighet, som vållade största olägenhet
för dem, som sysselsatte sig med fiske i Västerbotten, ja, som
stundom rent af gjorde om intet all den vinst, som från fisket
eljes kunde påräknas, var saltets dyrhet, hvilken vara blef så
mycket dyrare, som regeringen till och med lade tull på importen
af denna nödvändighetsartikel.
»Inga högnödigare varor», skrifver Västerbottens allmoge till K. M.
i en odaterad skrifvelse (förmodligen af år 1658), »ifrån främmande
länder hos oss som flerestädes i Sverige behöfvas än som salt, hvilket
nu så dyrt är blefvet, att vi det ej förmå att köpa, utan nödgas den
fisk, som Gud gifver, antingen i sjön gå låta eller ock förskämma,
till hvilken dyrkan och trångmål vi ej annat förstå än att kompani
på saltet orsaken är. Hvarföre som vi af fisk och slakteri både
kronans utlagor göra och vår ringa näring hafva skola och saltet,
det därtill nödsakligen tarfvas, är nu så dyrt blefvet, att vi det ej
kunna köpa, alltså E. K. M. uti all som största ödmjukhet bönfalla
E. K. M. allernådigst behagade sådan stor saltnöd och landsförderf
behjärtiga och antingen igenom fri seglation och allgemene handeln
eller igenom andra medel den gunstiga förordning göra att på sådant
saltköp måtte böter och lindring blifva, uppå det vi icke i grund
utarmas måtte».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
