Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vän, det är bland de tyngsta bördor man kan få
att bära.»
*Så-å, var det så allvarligt?»
»Ja, ser du, det där med allvaret, det är
för-baskadt relativt. Hela saken var naturligtvis
egentligen löjlig, och jag uppfattade den nog så, äfven
då, och dock kunde jag icke låta bli att taga den
en liten smula på allvar. Det är möjligt, att det
bara berodde på smickrad fåfänga, men jag tror
dock att det äfven låg en finare, bättre känsla
därunder. Till och med nu, då jag talar om den,
känner jag litet samvetskval öfver att framställa
den i ett komiskt ljus. Det ligger något
egendomligt tjusande i sådana där barnsligheter, de äro
lifvets finaste, flyktigaste doft. Vanligen tycka vi
ju, att det är intet, det är faktorer, med hvilka vi
icke räkna här i lifvet. Men det kunna vi ju
komma öfverens om, att lifvets matematik i
allmänhet icke är den ’högre matematiken’.»
Han tystnade. Vi följde nu Strandvägen åt,
utefter Djurgårdsbrunnsviken. Det var en söndag
i april. En doft af vår i luften, ett ungdomligt,
genomskinligt ljus öfver höjderna bredvid oss och
öfver slättens vågiga linier på andra sidan vattnet.
Ännu inga knoppar, men en svag, drömlik
skiftning af grönt öfver trädens toppar. Våren var
ännu blott i luften, men där var den med en sådan
segerviss glädje, att den smittade skog och mark
och isfritt vatten, ja själfva staden, som låg bakom
oss med sina blånande tornspiror. Jag vet icke,
hur det kom sig, men de båda gamla positiven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
