De vaknade bägge av ett starkt ljussken.
De blickade upp.
Ljuset kom från den elektriska taklampan, som tycktes ha att ny, stark lyskraft, starkare än någonsin förr.
Och lutad över dem stod en vitklädd gestalt, skakande av köld.
Det var professor Lowell, som vaknat upp ur den skendöd, han fallit i och vilken av doktorn misstytts och ansetts varit död till följd av hjärtslag.
--- Du blev rädd! sade han till Modig.
Carl Modig pekade på ynglingen vid sin sida --- vilken, till professorn. stora förvåning ej alls var lik den forne Emil Grane.
--- Kärleken, sade han, har stigit ombord på eterskeppet och i första berusningen jagat modet på flykten. Det var så alltför plötsligt alltsammans. Explosionen, avresan, Ninas uppdykande i Emil Granes gestalt och så nu farbrors skendöd och spökeri --- men nu.
Carl Modig reste sig och rörde sig lätt som en fjäder.
--- Gudskelov, vi äro långt frin jorden. Dess dragningskraft är mycket liten. Jag tror ej jag väger mera än ett litet barn, så lätt är jag.
--- Det är kallt, sade professorn.
--- Jag skall skaffa kläder --- och du, Nina, får behålla den manliga habiten; jag visste sannerligen inte att jag skulle få kvinnligt sällskap på resan och har ej ordnat med damkläder.
I rummet intill tände han ännu en lampa och sökte med tillhjälp av de bägge andra fram rikligt med tjocka, varma kläder.
Så slogs värmen på.
I grottvåningen utgjordes väggarna av dubbla sådana. Mellanrummet var mycket stort och vattenfyllt. Värmen alstrades på så sätt, att natron infördes i detta vatten, då en stark värmeutveckling ägde rum.
Idén till denna uppvärmning utan direkt eld hade Modig tagit från ett tyskt bergverk, varest så kallade natronlokomotiv voro i bruk. Hettan av det i vatten sig lösande natronet var tillräcklig att bilda ånga för lokomotivets framdrivande och användes, innan elektrisk drift infördes, därför att natronlokomotivet ej frambragte rökgaser i gruvans trånga schakt och orter.
Värmen och kläder i förening med mat och dryck gjorde, att humöret återvände och professorn sade:
--- Du har i alla fall glömt en sak.
--- Vad då?
--- Att göra fönster på din grottvåning.
--- Jag tordes icke. De hade kunnat sprängas.
--- Således få vi intet se av rymden innan vi landa någonstädes. Det var verkligen stor skada.
--- Törs farbror öppna de dubbla dörrarna?
--- Ja, vet du. Frestelsen är mig för stark. Jag vill våga det försöket, och sedan skall jag väl omtala, vad jag såg den 10:de november, då jag undersökte månen.
--- Ja, ja.
Respiratorn spändes på den gamle mannen och hela hans kropp inhöljdes i tjocka täcken, filtar och kläder, och slutligen drogos reglarna från den innersta dörren av de tvenne dubbla, som förde ut mot världsalltet.
En kall pust slog emot dem.
Professorn slöt dörren och stod nu i mellanrummet mellan de två dörrarna.
Skulle han mäkta att öppna den yttre dörren? Ut mot det lufttomma rummet, som sög den till sig, skulle kanske reglarna bromsa så, att han ej förmådde skjuta dem åt sidan?
De inne i våningen lyssnade.
Intet ljud hördes där utifrån.
De kände ett visst välbefinnande genomströmma sina kroppar och lättheten var dem behaglig.
Slutligen öppnades dörren och professorn inträdde.
--- Nå?
Lowell lösgjorde sig från respiratorn och de överflödiga kläderna och svarade:
--- Jag tordes ej gå utanför.
--- Inte?
--- Nej! Jag kom lyckligtvis att tänka på följderna.
--- Och de? undrade Nina.
--- Hemska, mitt barn.
--- Hur så? Litet kallt bara.
--- Bara! Ånej. Vår mänskliga kropp är beräknad att motstå ett lufttryck som är så stort, att en kvadrat centimeter, det vill säga en del, så stor som min lillfingernagel har att utstå ett tryck av 1 kilogram. Om vi antaga att en fullvuxen karl har en yta av 1 kvadrat meter så är trycket på honom icke mindre än 10,000 kilogram.
--- Att han inte blir flat som en pannkaka!
--- Nej, det beror på, att trycket är lika överallt, såväl inne i honom som utom honom. Men skulle det inre mottrycket försvinna, medan det yttre fortfor, så skulle han mycket riktigt tryckas flat --- det har ni rätt i. Nå --- om jag nu skulle ha stigit ut i rymden, där det yttre trycket är borta, medan mitt inre är kvar, hade följden blivit den motsatta: jag skulle ha blivit en ballong. Jag skulle ha söndersprängts av 10,000. småkrafter, var och en så stark, att den tryckte ut var nagelyta med 1 kilograms tyngd. Varje öga skulle ha sprängts med 3 kilograms tyngd, örhinnorna med 1 kilogram, min hand skulle inifrån fått hålla motvikt mot 150 kilogram, som velat spränga sig ut --- nej --- jag betackar mig --- och en sann lärd bör dessutom aldrig känna sig --- uppblåst.
--- Ja, farbror Lowell har alldeles rätt, inföll Carl Modig. Det hade ofelbart gått på det sättet.
--- Men då veta vi ju ingenting om hur rymden utanför ser ut. Vi äro inlåsta. Vi kanske ej ens kommit ut ur jordens atmosfär ännu.
--- Jo, det ha vi, svarade professorn med ett knipslugt leende.
--- Hur vet farbror det? undrade Carl.
--- Du märkte väl, att jag var ovanligt länge ute mellan dörrarna.
--- Nej, sannerligen inte.
--- Ne-nej, svarade professorn med en galant nickning åt Nina Örnklo, det är ju klart, att tiden ej blivit er två lång i varandras sällskap. Emellertid stod jag rätt länge ute i det iskalla mellanrummet. Och inte gjorde jag det bara för att hänsynsfullt lämna er två ensamma ånej; det fanns andra motiv.
--- Men det finns ju intet fönster. Vad gjorde farbror i det becksvarta rummet --- vilka mörkrets gärningar?
Professorns sluga leende kom tillbaka.
--- Det fanns intet fönster --- det år sant. Men den elektriska tråden går igenom väggen ut och bort åt schakten till.
--- Ja, men hålet för den är tätat.
--- Mycket riktigt --- tätat --- men med vad?
Carl Modig slog sig för pannan.
Ja visst, farbror har rätt. Det är tätat med glas, för att träden skulle vara isolerad mot väggens ledande material. Och detta tjocka glas --- kunde farbror se igenom det?
--- Tillräckligt, min gosse.
--- Och vad såg ni? undrade Nina spänt.
--- Att vi befinna oss över 225,000 meter över jordytan.
--- Men varför just det talet.
På grund av luftens tyngd. 1 liter luft väger 1,29 gram och vore luften sig alltigenom lika skulle vår jordiska atmosfär vara endast 8 kilometer hög. Men man vet, att luften förändras med höjden, den blir tunnare och tunnare --- ja, somliga tro till och med att sista delen av luften, innan den lufttomma rymden tager vid, utgöres av den lättaste av alla gaser, av vätgasen. Men om detta vill jag ej yttra mig. Alltnog, man har supponerat att atmosfärens totalhöjd i medeltal på jorden skulle vara 225 kilometer --- och över detta avstånd befinna vi oss nu. Vi vistas för närvarande så högt att intet spår av jordatmosfåren finnes kvar.
--- Hur så? undrade Nina. Ni begav er ju ej ut. Och inte kan man väl se luften?
Jo, det är just det man kan. Att himlen år blå beror på att luften är svagt blå. Och det är dessutom ett ljusbrytningsfenomen. Når luften är borta är himlen utan all färg.
--- Hur ser den då ut?
--- Ramsvart. Genom glaset såg jag solen lysa på en kolsvart himmel, jag såg dess protuberanser och lysande kromosfär. Jag tror, att vi snart förlora allt fäste med jorden --- jag misstänker, att vi snart dragas inom månens gravitationssfär.
--- Då måste vi passera den döda punkten, sade Carl Modig.
--- Vad är det? undrade Nina.
--- Det är den punkt, svarade Modig, där jordens gravitationskraft är precis lika stor som månens. Ett ögonblick vet man ej, vem som skall rå --- så tager den ena av dem ut sin rätt. Man vet ej, vad som är ned. Sitter du, så känner du ej din egen tyngd --- du känner dig, som vore du ingenting --- som luft.
--- Men det gör jag redan nu! svarade Nina. Håll mig i handen och hoppa.
Carl tog hennes hand.
Samtidigt togo de sats och hoppade till.
Deras förvåning kan knappast beskrivas, när de med en duns slogo sina huvud mot taket.
Professorn skrattade.
--- Sannerligen, sade han, vi närma oss den döda punkten.
De gåvo nu akt på sig själva och de omgivande föremålen. Allt lättare och lättare blevo de.
Med ens kände Nina hur hon föll --- föll upp i taket, så följde Modig och professorn, som båda föllo upp vid sidan av henne --- ett milt och varligt fall, och så började alla lösa saker att stiga uppåt även de. Och till slut var det, som nyss varit tak, golv under deras fötter.
Det forna havet hängde som tak över deras huvuden, den väggfasta soffan såg komisk ut där den hängde som en slags säng med ett par slåar och det golvfasta, enbenta bordet verkade som en jättestor hänglampa med rund, flat botten.
Där sutto de nu alla tre i taket och skrattade, så tårarna runno.
Så började med ens golvet, det forna taket, att luta starkt och alla hasade försiktigt ned mot ena väggen och allt lösöre följde efter slamrande och ramlande.
Så blev väggen golv.
Men så började också den att luta, och de rullade åter ned på det forna golvet, i ett killiknande hörn mellan det lutande golvet och den lutande väggen. Och allt lösöre följde efter och hopade sig på och över dem.
--- I himlens namn --- skall då denna karusell aldrig sluta!
--- Farkosten skall först vända sig så, att dess tyngsta del vänder nedåt månen och dess lättaste, eller taket, uppåt mot jorden, svarade professorn.
Golvet slätade alltmer ut sig, tyckte de, väggarna reste sig som förr, innan de lämnade jordens yta, och taket blev --- gudskelov --- åter tak, som i alla anständiga hus och grottvåningar.
Allt var, som professorn sade, sig alldeles lika som på jorden, bara den skillnaden att allt var fullkomligt upp och ned. Nu hade de månen under sina fötter --- de antogo i alla fall detta och jorden måtte då sväva över deras huvuden lik en jättestor måne.
Den döda punkten hade passerats.
De visste, att de närmade sig en annan himlakropp --- och på grund av den korta tid, som förflutit sedan den ödesdigra explosionen kunde denna ej gärna vara någon annan än just månen - Selene.
De visste med bestämdhet att de ej dalade ned mot jorden igen.
Ty farkosten hade ju vänt sig.
Dess tyngsta del --- den under golvet --- hade hållits nedåt då de stego från jorden --- hade de återvänt till Tellus skulle samma tyngsta del ej på sätt som nu skett vänt sig.
Och med hjärtat i halsgropen väntade de nu, att nedfallet skulle äga rum.
--- Ånej, sade professorn. Ännu dröjer det nog några timmar.
--- Men hur skola vi få veta det, undrade Nina.
--- Genom denna! utbrast Carl Modig och tog fram ur ett väggfast skåp en fjädervåg. Vi hänga den här i ett snöre i taket och fästa denna vikt, som på jorden väger 1 hektogram, i kroken. En balansvåg skulle ej kunna användas. Ty vid balansvågen skulle bägge skålarna påverkas precis lika. Men med fjådervågen är det annorlunda. Dess inneliggande fjäder påverkas direkt av vikten.
--- Här, Nina, ser du, hur mycket ett hekto på jorden väger här. Precis 7 gram i stället för 100. Och på månen väga dessa jordiska 100 gram 17,4 gram. Således giva vi akt på fjädervågen. När hektogrammet närmar sig 17,4 grams vikt, då äro vi i närheten av vår bestämmelseort --- då få vi göra oss i ordning att taga emot stöten. Men man faller sakta på månen --- kanske farbror under tiden, medan vi vänta, omtalar den där märkvärdiga observationen.
--- Det var egentligen ditt förslag som gav uppslag till det.
--- Vänta litet, bad Nina. Innan ni gå vidare, mina herrar. Svara mig på ett par frågor.
--- Gärna det, du!
--- Hur långt är det från jorden till månen?
--- 384,000 kilometer, svarade professorn. Men till solen är det 385 gånger så långt eller hela 149,000,000 kilometer. Om en kanonkula slungades från jorden till månen och ginge med en fart av 500 meter i sekunden, skulle den nå fram på 8 dagar och 5 timmar. Tyvärr ha våra samtliga kronometrar stannat, så jag kan ej säga hur länge vi varit på våg, men vår hastighet har hittills varit betydligt mycket större. Nu dröjer det emellertid inte många timmar, innan vi äro framme. Vår begynnelsehastighet var emellertid över 11,000 meter i sekunden. Annars hade vi ej över huvud taget kunnat lämna jorden --- men vi hava blivit bromsade av de fallande meteorerna och susa ej på långt när så fort fram nu.
--- Du sade, fortsatte Nina, att vi dragas så sakta till månen. Varav kommer sig detta? Att månen är mindre än vår jord, det vet jag --- men det är väl dock ej så mycket?
--- Månens klot, svarade Carl Modig, är fyra gånger mindre än vår jord --- --- ---
Eller närmare bestämt, inföll professorn, är månens diameter 273, om jordens är 1,000. Månens diameter är 3,484 kilometer. T)etta tal ger månen ett ytinnehåll av 38 millioner kvadratkilometer --- --- ---
---Nå, hur mycket tyngre är jorden än månen? fortsatte Nina.
Jorden är 81 gånger tyngre än månen --- men dess volym är endast 49 gånger större ---
--- Aha --- således --- således --- ja, hur skall jag uttrycka mig sade Nina. Jag menar - då är månen gjord av lättare ämnen än jorden --- ty annars skulle väl dess volym också vara 81 gånger mindre ---
--- Bravo --- Ni blir en god astronom med tiden, fröken Örnklo, bravo. Det år alldeles korrekt det ni nu säger. Månens täthet, så kallas det, är endast 0,615 av jordens. Vår gamla jord är i sin helhet 5,52 gånger tyngre än ett lika stort klot av vatten, medan planeten Mars är 4,52 och månen endast 3,34. Men Carl --- vad visar vågen? Ha vi långt kvar?
Fjädervågen visade nu, att det upphängda jordiska hektogrammet vägde 9 gram.
Professorn sade:
--- Gott --- då kanske du nu kunde meddela mig, hur du kom på den
idén, att månens bakre sida skulle vara urgröpad --- sedan skall jag
omtala vad jag såg vid min sista undersökning.
