Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Partiet kunde ändra uppfattning - 6. Bostadsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsplaneringen. Det uppstod tidigt kontakter mellan de radikala
arkitekterna och unga nationalekonomer med samma läggning,
bland dem i första hand Alf Johansson som i tidskriften Tiden redan
1930 hade publicerat en artikel, "Bostadsbehov och
bostadsproduktion", där de nya idéerna signalerades.
Politiskt betydde 1932 års riksdagsval en kraftig framstöt för det
socialdemokratiska partiet, som tog regeringsansvaret. Dess
program utgjordes i första hand av den krismotion partiet framlagt
under vårriksdagen, utarbetad av Ernst Wigforss, Gustav Möller,
Per Edvin Sköld och Rickard Sandler. Uno Åhrén och jag begärde ett
samtal med Möller, socialministern. Vi framhöll att det var hög tid
att bostadsfrågan som socialt problem togs upp på allvar. Den borde
ges betydelse både i krispolitiken och i en planhushållning på längre
sikt. Vi föreslog att vi båda skulle få i uppdrag att göra en
representativ stickprovsundersökning av boendeproblemet i Göteborg, där
Åhrén blivit stadsplanechef. Vi lovade att på denna grundval dra
upp huvudlinjerna till ett bostadspolitiskt program på kort och på
lång sikt för fortsatt övervägande.
Möller — som jag tror att jag då träffade för första gången —
lyssnade på oss ganska kallsinnigt, fastän roat och en smula
intresserat. Efteråt har jag bättre förstått hans avvisande hållning. Som
den som inom regeringen var ansvarig för socialpolitiken hade han
händerna fulla med mera omedelbara åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande och för det av honom och arbetarrörelsen prioriterade
utbyggandet av socialförsäkringen. I oss två såg han nog också
exemplar av ett släkte som den garvade arbetarpolitikern vant sig att
inte ta på fullt allvar: unga idealister från den intellektuella
överklassen utan praktisk erfarenhet. Jag är rädd att vi förstärkte denna sista
bedömning när vi naivt framföll att vi gjorde förslaget för att få
officiell hallstämpel — vars betydelse vi nog då överdrev — på den
utredning vi ämnade företa, och att vi ville göra arbetet gratis för
staten, utan att ta kommittéarvode.
Vi kände oss naturligtvis litet snopna. Men så fick vi en idé.
Bostadsstatistiken låg ju under finansdepartementet. Med den
förevändningen kanske finansministern kunde ge oss vår chans. Och så
stegade vi upp till Wigforss som ögonblickligen förstod oss. Hans
statssekreterare, Herman Ericsson, sattes igång att klara ut
kungabrevet och ordna andra formaliteter, och vi var lyckliga. Hur
Wigforss ordnade upp saken med Möller känner jag inte till. Kanske var
den för obetydlig att beröras ens vid en av de dagliga
regeringsluncherna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
