Note: This work was first published in 1982, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Partiet kunde ändra uppfattning - 7. En senare episod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bostadspolitik, var Alva och jag hemma på ett något längre besök — hon i syfte
att göra sig bekant med industriföretagarna för att orientera sig om hur
hon bäst skulle kunna tjäna dem och landet på den nya post som
svenskt sändebud till Indien, Ceylon, Burma och Nepal till vilken hon
just utnämnts, jag för att föreläsa vid min gamla högskola om den
institutionella inriktning, som mina forskningserfarenheter drivit mig
till.
Jag begärde då, och fick, ett samtal med Tage Erlander om
bostadspolitiken. Han hade med sig två unga medhjälpare, Olof Palme och
Krister Wickman.
Jag började med att erinra om erfarenheterna från tiden under första
världskriget och efteråt. Då liksom senare under andra världskriget
hade vi haft hyresstopp. När det upphävdes blev det alldeles
oförtjänta miljardvinster för fastighetsägarna, som ju i allmänhet hade husen
intecknade, oftast högt upp. Husen steg i värde när penningvärdet
gick ner, medan inteckningsräntorna var fasta eller släpade efter.
Det kunde förutses att vi förr eller senare nu också måste upphäva
hyresstoppet, som ju bl a skärpte bostadsbristen genom att locka
hyresgäster att bo kvar i lägenheter som de inte behövde och som blivit
för stora, när barnen flyttat bort. Vi skulle då igen skapa oförtjänta
miljardvinster för de privata fastighetsägarna, och de skulle bli desto
större, eftersom vi denna gång efter det nya kriget haft en fortsatt
allmän prisinflation, låt vara då ännu inte så hastig som vi sedan fått
vänja oss vid. Hur vi än bygger ut hyresgästernas rättigheter i olika
hänseenden, måste detta bli resultatet, påpekade jag.
Ju längre vi väntar med att ta bort hyresstoppet och i synnerhet om
inflationstakten skulle stegras, desto väldigare blir fastighetsägarnas
vinster. Jag förbisåg därvid inte att en allt större del av
fastighetsbeståndet dåmera inte var privatägt. En tillräckligt stor del var det dock
för att skapa det problem jag syftade på.
Mitt förslag var därför att vi hastigast möjligt skulle upphäva
hyresstoppet. Men, och det var det viktiga i mitt förslag, vi skulle samtidigt
effektivt och radikalt genom särskild beskattning dra in till staten
och/eller kommunerna den oförtjänta värdestegringen på hyreshusen.
Därigenom skulle vi dels lägga beslag på alldeles omotiverade
inflationsvinster, dels få väldiga pengar att hjälpa hyresgästerna på vilket
sätt och i den grad vi ville. Att vi socialdemokrater därvid skulle tänka
fördelningsmässigt och särskilt skydda de mindre bemedlade tog jag
för givet. På längre sikt kunde detta vara ingången till ett bättre och
mera socialistiskt system för ägandet av hyresfastigheter i städerna och
för en omläggning av den alltmer tilltrasslade bostadspolitiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
