Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HETA VINDAR
Av
ANNE DUFFIELD
(Började i nr 45.)
SAMMANDRAG AV FÖREG.
Mrs Henrietta Traoera, hennes dotter Röse
och styvdottern Louise ha på en resa i Algeriet
träffat på en engelsk officer. Sirellon, samt
senare en shejk Ibrahim och hans son Ali.
Ali blir kär i Louise och ber sin far att få
gifta sig med henne. Röse har förälskat sig i
den fattige franske officeren Georges-Marie
Fontaine, men Henrietta oill att hon skall göra
ett bra parti och gifta sig med kapten Durand.
Emellertid lovar Henrietta all Röse och
Fontaine få gifta sig om Louise tar shejk Ali, Oars
far looat Henrietta en framlid i rikedom och
lyx om giftermålet blir ao. Efter ihärdiga
påtryckningar ger Louise mol sin oilja sill ja lill
shejk Ali, och förlooningen har högtidligt
eklalcrats oid en middag hos Alis far. Dagen
därpå tar Ali henne i sina armar och oill
kyssa henne.
Hans mörka ansikte, inramat av den
bländvita hlafan böjdes över henne.
Men hon hann tänka i det ögonblicket:
»Jag kommer att krossa hans hjärta!»
och hennes kvinnliga täkt räddade dem
^ ’båda för ögonblicket.
»Ali — Ali —- jag tror jag
svim-f mar . . .»
Hon låg slapp i hans armar och
hör-<&7 de hans ögonblickliga svar: »Louise,
älskade, du är blek som döden!» Hon
såg honom lyfta huvudet och ropa.
Sk_ Lépine kom till hans hjälp, och de
buro henne upp på terrassen och bjödo
henne konjak.
Hon tackade. »Jag är bättre nu,
men jag måste nog vila lite.»
»Ja, du måste vila!» sade Ali ömt
och ångerfullt. »Jag borde inte ha
tagit dig ut i trädgården i den heta
solen — du måste vara trött sedan i går,
min vita blomma.»
Hon hade förorsakat stor
uppståndelse. Men shejk Ibrahim, som kommit
dit liksom Röse och Henrietta,
förklarade att hon skulle ha lugn. Han tog
Ali med sig och gick, och damerna
skyndade upp för att avsluta
packningen. Bara major Lépine stannade kvar.
Louises blick hade sagt honom att hon
ville tala med honom.
»Ville ni mig något?» ’frågade han
med låg röst, när de andra voro utom
hörhåll.
»Ja», svarade hon i samma ton.
»Jag kan inte gifta mig med £shejk
Ali.»
Han stirrade förvånad på henne.
V Ja men . . .»
»Ni får tro vad ni vill om mig»,
sade hon, »men jag kan inte! Det ser
ut som jag skulle blivit vansinnig, men
det har jag inte. Ni får lita på mitt
ord — ni skuile aldrig förstå mig I»
»Tala om det!» sade han kort.
»Han tog mig i sina armar», sade
hon enkelt. »Han tänkte kyssa mig.
Om han hade kysst mig, skulle jag ha
skrikit eller blivit galen. Jag kan inte
förklara det — men det är något, som
inte går att ändra. Jag förstår det
knappt själv. Men jag kan inte gifta
mig med honom!»
»Jag förstår fullkomligt», svarade
Lépine lugnt.
»Ni förstår? Ni tycker inte jag är
dum och fånig . . .»
»Inte alls! Ni har fullkomligt rätt.
Det är omöjligt för er att gifta er med
honom. Man kan inte förklara det —
men sådana saker går inte att komma
över.»
»Vad ska jag gör£?» viskade hon.
»Ingenting!» svarade han snabbt.
»Ni får inte visa någonting. Det är
mycket, mycket märkvärdigare än ni
tror, Louise, att bryta er förlovning. Vi
måste komma härifrån utan att de
misstänka något.»
Han tänkte efter en stund. »Nu
stannar ni, där ni är, tills det blir tid
att resa. Gör så mycket ni kan av ert
förmodade illamående. Sedan skall ni
säga adjö, som om allting vore som det
skulle. De följer oss till tåget förstås
— det måste ni stå ut med.»
»Men det är bra nedrigt mot dem att
bedra dem så, när de varit så goda mot
mig.»
»Ni måste, Louise! De måste tro
att allting är, som det skall! Och ni
är modig nog att stå ut med det! Det
är absolut nödvändigt att vi kommer
härifrån utan att de misstänker något,
förresten skulle jag kunna berätta för
er . . .»
»Vad då. . .?»
»Nej, nej, inte nu! Senare. På
tåget, kanske! Men ni kommer att finna
att ni fatta^ ett klokt beslut, Louise.
Och nu — visa er modig! Det går
snart över —■ snart är vi i säkerhet på
tåget.» .
Avskedet var svårt för Louise. De
tårar, som stego upp i hennes ögon, när
hon vid den lilla stationen sade farväl
till shejk Ibrahim och shejk Ali, voro
verkliga nog. Hon kände sig som en
usel bedragare, när hon på detta sätt
sade ett farväl, som var ämnat att vara
farväl, fastän de inte visste det. Det
var svårt att bedraga shejk Ali, vars
ögon lyste av den hängivenhet och
kärlek han kände för henne, men det var
svårare ändå att bedraga shejk
Ibrahim, för det var han, som vunnit den
största platsen i hennes hjärta.
Men det måste göras. Och till sist
var det gjort. Och när tåget slutligen
ångade bort med henne, och de
färglysande figurerna på perrongen
försvunno ur hennes synkrets, vek sagan ur
Tusen och en natt och blev åter bara en
saga, inte något som hade med ens
verkliga liv att göra. Och då såg hon
alltsammans med nya ögon. »Hur
kunde jag någonsin tro att jag skulle
kunna gå i land med det!» tänkte
hon.
Lépine, som betraktade henne,
undrade om hon genast skulle tala om för
mrs Travers och Röse vad hon
beslutat — de skulle naturligtvis bli
lättade, för de kunde omöjligt ha gillat ett
sådant äktenskap. Men hon teg, och
han följde hennes exempel, fastän han
skulle föredragit att hon talat, för
brytandet av hennes förlovning betydde mer
arbete för dem alla än hon trodde.
Under en aftonpromenad i den lilla
staden, där de gjorde uppehåll över
natten, talade major Lépine om för
Louise vad det var, som framför allt
kommit honom att anse hennes beslut
så klokt. Han hade fått reda på att
det sedan många år tillbaka bestämda
giftermålet mellan shejk Ali och hans
kusin — ett arrangemang, som bådas
fäder gjort för många år sedan för att
sammanslå två oerhörda förmögenheter
— visst inte blivit omintetgjort utan
bara uppskjutet på ett par tre år.
»Jamen, shejk Ali skulle ju gifta
sig med mig I» sade Louise och
stirrade på honom med stora ögon.
»Ja, men så småningom skulle han
ta sig en hustru till. Och då skulle
ni, stackars barn, ha funnit er vara av
mindre betydelse, är jag rädd, även om
ni skulle förbli den mest älskade. Den
andra hustrun är en stor arvtagerska,
och hennes far är lika mäktig som shejk
Ibrahim, om inte mäktigare.»
»När fick ni reda på detta?»
frågade Louise.
»Samma dag vi kommit till oasen.»
»Och* ni visste detta och berättade
det inte för mig! Ni skulle låtit mig
gifta mig med honom ändå!»
»Förstår ni inte att jag inte kunde
säga det! Tänk på min ställning! Min
uppgift här i Algeriet är att stå på vän-
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
