Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORE VIGSELN.
SKIZZ.
\J agn efter vagn rullar fram till det grefliga
pa-* latset. Portvakten, den gamle trotjänaren, slår
upp portalen och för hvarje gång biir hans
bugning allt djupare, tills slutligen hans näsa
vördnads-fullt vidrör marken. »Ju senare på aftonen, desto
finare gäster» — det tycks slå in här.
»Hos oss umgås endast den högsta
aristokratien, en baron är knappast någonting», låter han
sedan betjäningen veta, »och vår brudgum är till
och med prins».
»Men bruden är bara grefvinna», fnittrar med
ett föraktligt grin kammarjungfrun, hvars dagar i
det grefliga huset äro räknade.
»Så få vi också snart ärfva millioner», svarar
prinsens betjänt och lämnar dem med en stolt
knyck på nacken.
Han har sina allvarsamma plikter att uppfjdla
och är i högsta grad medveten om sin ställning.
Däruppe i gemaken är det redan mycket lifligt.
Alla gästerna ha anländt och man väntar blott på
brudparet, för att begifva sig till kyrkan. Ögat
bländas af de praktfulla toaletterna, gnistrande
diamanter och lysande uniformer. Men undet den
skenbart lifliga konversationen kastas otåliga och
förstulna blickar mot den dörr, från hvilken
brudparet skall träda in. Man väntar och väntar. Man
blir otålig. Elaka yttranden låta ej vänta på
sig.
I sitt rum står den bleka bruden i full
bröllopsdräkt med den härliga, doftande buketten i handen.
Hon har skickat ut alla andra och bedt att få
vara för sig själf blott ännu ett par minuter.
Sakta stänger hon dörren, öppnar ett litet skrin
och tar fram ett porträtt, hvilket hon betraktar så
stilla och andaktsfullt som ville hon för evigt
inpränta dess drag i sitt minne.
Aren rulla tillbaka. . . hon ser sig åter vid
sjutton år . . . hon hör åter honom, hvilkens bild
det är, svära henne evig tro och hon tror sig än
en gång känna sitt hjärta slå af oändlig lycka . . .
Hela världen hade legat för henne som ett paradis,
tills döden tog hennes älskade.
Från den stunden var hon likgiltig för allt.
Hon åt, drack, promenerade, konverserade — gjorde
allt mekaniskt. Så hade hon också helt mekaniskt,
efter kort öfverläggning med sig själf, sagt ja till
den unge prinsen, för att göra sin far till viljes.
Man beskref honom som en älskvärd person och
angenäm sällskapsmänniska, han var af gammal
adel och tillhörde en af landets mest ansedda
släkten. Att han kanske lefvat undan en smula hade
ingenting att betyda, och hans skulder utgjorde ej
heller något hinder. Den unga grefvinnan var rik,
mycket rik.
Med en djup suck sliter den unga bruden sina
blickar från porträttet och lägger det med dröjande
hand tillbaka.
Hennes ansikte får ett eftertänksamt uttryck.
Hon kommer plötsligt att erinra sig de rykten hon
hört både yttras högt och hviskas om honom, som
i dag skall blifva hennes make och hvilka rykten
hon icke skänkt det allra minsta intresse, lika litet
som honom själf.
Det påstås, att han älskar en annan, en fattig
flicka af lägre börd, och för denna böjelse skall
han ha blifvit offer just när han knappt såg sig
någon utväg att reda upp sina skulder. På knä hade
han bönfallit sin far om att betala dessa och att hjälpa
honom att bli en annan människa. Men den gamle
ädlingen hade icke låtit beveka sig. I sin
förtvif-lan grep sonen till revolvern, sedan han förut sändt
sin älskade ett afskedsbref. Detta hade hon dock
mottagit så tidigt, att hon hann hindra honom att
fullborda sitt uppsåt.
Hon hade bönfallit honom att gifta sig med
en rik flicka, att taga en brud som anstode hans
börd och rang. Hellre det än att se honom död.
Hvart hon sedan tagit vägen, om de sedan träffats,
visste bruden icke.
Hon hade alldeles gått upp i hågkomsten af den
döde och gifvit sin egen smärta riklig näring, utan
att besinna att äfven han, hvars maka hon skulle
blifva, kunde bära på ett lidande, att äktenskapet
ålade henne plikter gentemot honom. Som en
blixt blef medvetandet härom klart för henne, och
hos henne vaknade ett djupt medlidande för den
tillkommande.
Den stora spegeln återkastade hennes bild som
hon stod där i bröllopsdräkt, slöja och krona.
Öf-ver ansiktet hvilade ett vekt drag, som föreföll
henne själf främmande. Om några minuter skulle
hon svära honom evig trohet, hvars själslif var
henne alldeles obekant och som ej heller visste
det ringaste om henne. Konvenansen skulle länka
dem tillsammans för ett helt långt lif, främmande
och likgiltiga för hvarandra skulle de följas åt
genom detsamma.
»Nej, nej!» ropade hon högt. »Jag vill inte,
jag vill inte, ännu är det tid att ändra det.»
Hon ringde häftigt på klockan och bad om
ett ögonblicks samtal med prinsen.
Med en allvarlig, tveksam min, som förrådde
en viss förvåning, står han om några minuter inför
henne. Han trycker vördnadsfullt en kyss på
hennes hand och betraktar nästan med öfverraskning
den vackra kvinnan. Aldrig hade han så sett denna
goda varma blick i hennes öga eller lagt märke
till denna mjuka hy, hvars lätta blekhet var
förtjusande.
Den unga grefvinnan mönstrar också prinsen.
Hon observerar det drag af melankoli som lagt
sig kring hans mun och på ett sällsamt sätt
kontrasterar med den vackra, kraftiga figuren.
»Jag har bedt er komma hit», börjar hon och
hennes röst förefaller helt beslöjad, »emedan jag
icke ville träda fram för altaret vid er sida, utan
att känna till något om er, om hvad som rör sig
i ert inre».
»Just nu», svarar prinsen, »nu strax före
vigseln, när bröllopsgästerna förgås af otålighet?»
»Ja ni har rätt», säger den unga bruden och
sänker blicken, ögonblicket är illa valdt, men jag
vill endast göra er en fråga.»
»Jag känner till ert förflutna», fortsätter hon. »Jag
vet att ni har lidit och jag ville nu blott höra om ni
ännu i era tankar dväljes hos henne, som ni älskat.
Dessförrinnan vill jäg dock gifva er några
upplysningar om mitt själslif. Döden tog ifrån mig min kärlek,
och sedan dess har jag, utan intresse eller deltagande
för något eller någon, i egoistisk förblindelse endast
rufvat på min sorg. Utan att vidare tänka på
saken uppfyllde jag min faders önskan och blef er
brud. Men just som jag för sista gången tog
fram bilden af min hädangångna kärlek, fick jag
klart för mig att äfven vi båda ha plikter mot
hvarandra, och måste taga så stor hänsyn till hyar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
