Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVA BOFVAR.
Af Michel Thivars. Från franskan för Hvar 8 Dag.
år berättelse handlar i ett byvärdshus.
Som en förpost beläget i skogsbrynet vid
stora landsvägen gjorde det ett ganska inbjudande
intryck, detta lilla värdshus med sin murgröna,
som slingrade sig öfver ingången, sina blankskurade
ekbord, sina polerade tennkrus, hvilka glänste som
silfver, och sin höga kamin med dess långa,
krokiga skorstensrör.
Inga gäster funnos i värdshuslokalen. Det
var midt i veckan och landtfolket var mangrant
sysselsatt ute på åker och äng. Afven
värdshusvärden var bortgången för dagen.
Endast värdinnan satt på en pall vid spiseln
och lade med denna vördnad, som bönder hafva
för kött och fläsk, en fläskskifva i den öfver elden
hängande grytan. Hon mumlade belåtet: »Det
vill jag lofva skall bli en god soppa!»
Hon gick under ett par minuter fram och
tillbaka i rummet.
»Om jag skulle läsa min tidning medan
soppan kokar!» sade hon.
Hon sköt först till fönsterluckorna till skydd
för den brännande augustisolen, hvilkens strålar
bröto sig genom glaset, satte sig därpå bekvämt
tillbaka på en stol, slog upp tidningen och sökte
genast fatt på rubriken Senaste nyheter och läste
högt, stafvande som ett barn.
»Ett förfärligt brott har gjort hela Souanville
utom sig af ångest och förskräckelse. En gammal
70-årig kvinna, enkan Borniche, som bodde ensam
i ett afsides liggande hus har blifvit mördad i sin
säng med slag af en hammare. Mördarne måste
ha anfallit den olyckliga med oerhördt raseri, i det
man på det arma offrets kropp räknat ej mindre
än tjugutvå sår hvilka alla voro dödliga. Sedan
förbrytarne öfvertygat sig om att den gamla icke
andades mera, försvunno de efter att först ha
utplundrat hela huset.»
»Herregud! Så förskräckligt!» utropade
värdshusfrun, i det hon knäppte ihop händerna och läste
vidare:
»Man är föröfvarne af denna gräsliga
förbrytelse på spåren och har lyckats få ett noggrant
signalement, som skickats ut åt alla håll...»
»Gudskelof! j-»h, hvilka bofvar!» ryste hon.
»Förbrytarne äro två. Den ene är stor och
lång, med svart helskägg, den andre liten och
un-dersätsig med blonda mustascher och blåa ögon.»
»Hallå, min goda fru», ropade en röst bakom
den läsande.
Hort vände sig om och blef likblek.
Vid dörren stodo två män. Den ena var stor
och läng med svart helskägg, den andre liten och
undersätsig, med blonda mustascher och blåa ögon.
Den stackars frun kände huru benen knappt
kunde bära henne.
»Säg mig, min goda fru, har ni frisk cider?»
frågade den lille blonde.
»Jag .. . jag ...», stammade hon.
»Nå, så ge oss fort hvad ni har», befallde den
store mörke samt kastade sin öfverrock och sin
ränsel på en stol.
Alldeles förkrossad begaf sig värdinnan som i
en dröm ned i källaren. När hon kom upp, hörde
hon den store säga till den lille: »Här kunna vi
inte prata ostörda!»
»Det har du rätt i», svarade den andre, »men
den goda frun kan ju låta oss få ett rum. Och
så taga upp vinet på rummet, där vi få vara i
fred».
Hon lyd„e utan ett ord. Hon visade dem till
ett rum, som vette åt trädgården, satte vinkruset
och glasen på bordet och skyndade därifrån, glad
att ännu vara vid lif.
»Laga framför allt att ingen stör oss», ropade
den store mörke efter henne.
När hon kommit tillbaka till värdshuslokalen
kände hon sig åter säkrare och skämdes öfver
sin dumma förskräckelse. Hvilken dårskap! Två
främlingar komma till hennes värdshus för att
stärka sig med ett glas vin och genast tar hon
dem för enkan Borniches mördare. Det funnes
väl ändå mera än en mörk och en blond
mansperson i världen! Nej, den gången hade hon varit
bra dum! Sedan hon på detta sätt fullkomligt
återfått sitt lugn, fortsatte hon sin tidningsläsning.
»Den ene af dem bär en ränsel och är klädd
i nötbrun paletå med kastanjbrun sammetskrage».
I ett nu vaknade ånyo hennes förskräckelse . .
Ränseln låg ju där borta på stolen bredvid paletån!..
och denna paletå var nötbrun.
Darrande i hela kroppen reste hon sig och
tog plagget.
Förfärligt, kragen var kastanjbrun!
Förgäfves sökte hon intala sig förnuft och
hittade på tusen antaganden, det ena bättre än det
andra, för att förklara detta märkvärdiga
sammanträffande. Hennes förfärade blick kunde icke slita
sig från dörren till det rum, i hvilket den store
mörke och den lille blonde befunno sig. Hvad
gjorde de där? På hvilken ny förbrytelse rufvade
de nu?
Till sist kunde hon icke längre berga sig för
skräck, utan smög sig sakta upp för trappan, höll
andan och lade örat till nyckelhålet.
Men hon drog sig ögonblickligen tillhaka,
ögonen hotade att tränga ut ur hufvudet och
hennes ansikte blef likblekt.
Höjande armarne mot himlen skyndade hon
mot byn under ropet:
»Ö, hvilka bofvar! Hvilka bofvar!»
II
Herr mären hade just ätit frukost.
Med halfslutna ögon och händerna hopknäppta
om sin välformade mage, hvilken vid högtidliga
tillfällen prunkade i det trefärgade
municipalskär-pet, satt han tillbakalutad i en länstol och nickade
med hufvudet, i det han lyssnade till sin dotter
Prudena, som satt vid pianot och framtrollade
harmoniska tonvågor i den vällofliga afsikten att
befordra sin herr fars matsmältning.
Bredvid kommunens främste tjänsteman stod
bypolisen Ramageot och aflade en rapport.
Rak i ryggen som en pinne hade Ramageot
just för tjugosjunde gången besvarat sin chefs
frågor med »Javisst, herr mär!», när
värdshusvärdinnan kom inrusande med håret i oordning och
fasa målad i ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
