- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
298

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men till slut segrade öfverläggningen pch
nyfikenheten. På det hela kunde det ju inte skada,
om han också fore till Nizza. Han skulle få se
henne och få se sin onkel och döma själf. I hvarje
fall var ju resan i förväg betald, i väg således!

Resultatet af George Blondins funderingar blef
sålunda, att han kort därefter steg ombord på tåget
till Nizza, tog som han brukade plats i en första
klassens kupé och lutade sig bekvämt mot de mjuka
kuddarne för att sofva bort tiden. Underbara
drömmar uppförde en sällsam ringdans för honom. Han
drömde om säckar med guld och silfver och om
brasilianska hus, från hvilka tittade fram ett
flick-hufvud, ömsom skönt som en gudinnas, ömsom
fult som ett odjurs. Vid ankomsten till Nizza
beslöt han begagna sig af den halfva dag, som han
ännu hade för sig själf, att besöka Monte Carlo
för att förströ sig en smula och göra den otåliga
väntan så dräglig som möjligt.

a * *

Spelet var i full gång, framför allt vid
midtel-bordet, från hvilket man esomoftast hörde högljudda
rop och klingande skratt, som öfverröstade
croupierernas enformiga nästoner. Mot sin vilja
intresserad af det för honom nya skådespelet reste George
sig från sin plats och närmade sig de spelande.

Al de andras beteende och blickar kunde han
snart se, att hufvudintresset i spelet koncentrerade
sig kring en käck ung dam som, insvept i en
pärl-kappa väckte allmän uppmärksamhet genom sin
oförvägenhet och sin stora speltur.

George gick närmare henne.

»Rouge!* sade just croupiern och den sköna
främlingen rakade ånyo åt sig en hop glänsande
guldmynt. När hon märkte att George nyfiket
betraktade henne, vände hon sig leende till honom
med orden:

»Det är redan fjärde gången jag vinner på
rödt!»

»Den största orsak att sluta spelet och gå
härifrån», genmälde George.

»Bara en gång till! Lyckan är mig ju så huld!»

Rouletten svängde rundt.

■ Noirb- ropade croupiern.

Tappat 1 Damen tog de guldmynt hon fick
öfver och gick mot dörren. Efter ett par sekunders
tvekan följde George efter henne. Denna kvinna
utöfvade en sällsam dragningskraft på honom.

»Jag skaffade er otur», sade han, »och måste
be er om förlåtelse.»

»Tvärtom!» svarade hon med ett leende. »Ni
gaf mig ett godt råd och jag följde det icke. Nu
blef jag straffad därför. För öfrigt», fortsatte hon,
»är det alltid så med mig: de första gångerna
vinner jag, men förlorar till slut.»

De gingo bredvid hvarandra genom en af
alléerna i den härliga parken.

»Spelar ni ofta?» frågade George.

»I Monte Carlo har jag aldrig spelat förr, men
mycket ofta i Brasilien. Där spela alla människor.»

George betraktade henne med lifligaste
förvåning.

»Ni kommer från Brasilien?»

»Ja, från Rio Janeiro», konstaterade hon. »Och
hvarifrån kommer ni?»

»Från Rouen», sade han.

Denna gång var det den unga damens tur att
fixera honom med tydligt intresse.

»Jaså», fortfor George. »Ni brukade spela i
Rio Janeiro. Ni spelar väl gärna då?»

»Ack ja», svarade hon och tillade samtidigt
för sig själf: »Bara synd att gubben Blanchard inte
vill låta mig spela så mycket jag vill!»

Blondin gick som i en dröm. Brasilien, Rio
Janeiro, Blanchard och hon! Och hon kallade
honom för »gubben Blanchard». Snygg barnakärlek!

»Stannar ni länge i Monte Carlo?» frågade
hans följeslagerska.

»Ja — eller rättare nej», svarade han helt
förvirrad. »

En tanke började dyka upp i hans sinne och
taga allt bestämdare form: hans kusin var vacker
och spirituell, han var förtjust i henne. Utan
ringaste tvekan skulle han lyda sin onkels vilja . . .

»Men här måste man vara diplomat», tänkte
han för sig. »Jag gör henne min kur, söker vara
så angenäm som möjligt och förklarar henne till
slut min kärlek. På det viset blir det ett
inklinationsparti i stället för ett affärsgiftermål. Hon blir
lycklig, onkel belåten och jag spelar ej den löjliga
rollen af en, som gifter sig på befallning!»

»Min fröken», fortfor han, »ni talar franska
utmärkt, för att vara brasilianska. Och säg mig en
sak! Äro alla brasilianskor lika vackra som ni?<

Denna fråga åtföljdes af en talande blick.

»Men», sade hon rodnande, »jag vet verkligen
inte ...»

»Hela ert väsen inger mig förtroende», af bröt
han henne. »Jag måste bekänna en sak för er.
Det kanske förefaller er egendomligt, men jag har
alltid varit svag för brasilianskor. Först trodde
jag att det var en fix idé, men i dag» — och
därvid sände han henne åter en vältalig blick — »i
dag har jag blifvit varse att jag hade rätt.»

På denna komplimang svarade damen utan
vidare:

»Vill ni ej ge mig er arm? Då ni är så artig,
tillåter jag er att följa mig till mitt hotell!»

»Kyss till!» tänkte George, strålande af glädje.
»Var bara modig min son, så är du snart vid målet»!

De gingo några steg framåt. »Min fröken»,
började han därefter, »jag har aldrig lärt känna ett
kvinnligt väsen, för hvilket jag hyst större sympati
än för er. Tillåt mig erbjuda er icke blott min
arm utan äfven mitt hjärta och min hand. Min
fröken, jag — jag älskar er!»

»Hvad för slag», sade hon, i det hon gjorde sig
fri från hans arm och häpen betraktade honom.
»Men, min herre, jag känner er ju inte en gång.
Säg mig åtminstone hvem ni är, och tillåt mig att
äfven föreställa mig själf. Jag är . . .»

»Det behöfs inte!» utropade Blondin
triumferande. »Jag känner er redan, min ärade fröken.
Ni är fröken Lucie Blanchard.»

Långsamt och dröjande kom svaret:

»Jag? Jag fröken Lucie? Nej, min herre, ni
misstager er! Jag är hennes kammarjungfru1»

Hvilka känslor vid denna förklaring
genom-bäfvade George’s hjärta — däröfver draga vi den
kristliga kärlekens slöja. Vi vilja endast omtala,
att fortsättningen på Georges äfventyr var mindre
oangenäm än början. Han försäkrade sig om en
absolut tystnad rörande det egendomliga mötet och
reste genast till Nizza, där han i onkel Polycarpe
lärde känna en älskvärd gammal herre och i den
rätta Lucie fann en brud, som var ännu älskligare
än den första i Monte Carlo!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free