Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och jag knöt min vackraste halsduk om halsen och
gick ner till det gemensamma bordet.
Utan att jag lade märke därtill, gled denna flicka
in i mitt dagliga lif. Vi promenerade tillsammans om
rnornarna på de frostiga vägarna, vi sutto och pratade
framför brasan om förmiddagarna, och när kvällen
kom och vi från bron sett trädkronorna vispa om
bland stjärnorna, så dansade vi inne i salen, och i
dörren stod gubben och såg på — med röda ögon!
hvarför röda? Af år eller af tårar, eller kanske af
bådadera?
Och på detta sätt gingo många klara och kuliga
höstdagar, utau att jag tänkte på någonting.
En afton var det månsken, månen stod öfver hafvet.
Vågorna slogo i stränderna, och det var kallt, och
det blåste lite grann.
Flickan hade nakna armar, och den långa spensliga
halsen var också naken.
— Du är vacker i afton, sade jag, och då röck hon
till och darrade.
Där var dans inte långt därifrån. Man hörde dragspelet
bland alla öfriga ljud i kvällen, och dess rytmer
föreföllo att vara blomman af alla de öfriga ljuden.
Musiken vaggade öfver allt detta andra, och jag erfor
den trötthet, som följer begäret att glömma allt annat
och kasta sig handlöst ut i något — man vet inte
hvad.
Vi befunno oss plötsligt springande på väg till
dansen, och snart svängde vi rundt i det varma rummet,
hvars luft immade genom dörren ut i kvällen.
Flickan dansade och skalf, hennes ögon voro stela
och tårfyllda, och en rusande doft omslöt henne.
När dansen var tillända, stod gubben i dörren och
betraktade oss. Han var blek, och ögonen voro
runda i hufvudet på honom,
— Hä, hä, hä! skrattade han mödosamt och hest
och harklade. Vi trodde, att ni gått i sjön för att
dö tillsammans.
— Hvarför dö? frågade flickan.
— Inte vet jag, svarade gubben och följde henne
med ögonen. Han lade armen försiktigt på hennes
nakna arm.
— Vill du dansa med mig? frågade flickan spefullt
och såg på honom med ett löje.
— Ja, hvarför inte, sade han och skrattade, och
när nu musiken spelade upp, gaf han sig ut på golfvet
med henne. Men det ville inte lyckas; hon drog
honom med sig bort till min plats, och i det hon tog
min arm sade hon:
— Nej, jag vill dansa, förstår du. Du är för gammal.
Orden gingo som en blixt igenom mig, och för att
bespara gubben allt svar, tog jag henne ut i hvirfveln.
— Hvarför gjorde du honom denna sorg? frågade jag.
Hon såg på mig med ett par obeskrifliga ögon, i
hvilka pupillens mörker tycktes rinna ut och likt lava
spridas öfver iris, men i stället för att svara tryckte
hon sig så våldsamt till mig, att vi kommo ur takten.
Jag hade mina ögon på gubben. Han var ännu
blekare än nyss, och när vi passerade nära honom,
såg jag, att det hade fallit tårar på hans kinder, men
det märkte han ej, ty hans blick var oslitligt fäst vid
flickan.
Men han vaknade, han förde handen öfver ansiktet
och vände sig mot dörren. Då var jag där. Han
såg mig. Han tog min hand och mumlade:
— Ta’ henne, du! Roa dig! Du är ung, men jag,
jag är kasserad!
Se’n störtade han i väg, och jag såg honom snubbla
därute i månskenet, med händerna för ansiktet, och
jag förstod, att han grät. Då sved det i hjärtat, och
jag önskade, att jag också varit nog gammal att kunna
bli kasserad. Då skulle vi sitta i hallen på hvar vår
sida om bordet och dricka konjaksgrogg och tala
om ungdomsåren, i hvilkas hägn man ej kasseras.
II.
Sålunda var jag nu i okvald besittning af flickan,
och en dag hade gubben under strömmande tårar rest
sin väg, ty han stod inte mera ut.
Men det dröjde inte länge, förrän det kom en ny
gäst, och det var en ung man.
Jag satt numera i gubbens stol, som var den bekvämaste
i hallen, och jag kände mig som en slags
förman. Jag betraktade den nykomne med misstänksamhet
och en viss oro. Jag såg, att han var längre
än jag, han hade en ganska god figur, ett öppet och
gladt ansikte, och det enda felet var, att han hade
en framtand borta.
Jag deponerade allt mitt hopp på denna förlorade
framtand. Hur kan man kyssa en karl med en förlorad
framtand? sade jag för mig själf.
Men ack, snart blef det dans, och han var den
bäste valsör man kunde begära! Nu satt jag bland
gubbarna och drack konjaksgrogg och pratade hufvut
af mig i politik.
Flickan promenerade om rnornarna med den unge
mannen, satt om förmiddagarna och pratade med
honom framför hans brasa, och förmodligen upprepade
hon med honom allt, hvad hon förut pröfvat
med mig.
Då blef jag bitter i mitt sinne, och jag började
tänka på den stackars gubben.
Och återigen kom en kväll med månsken, återigen
lockade dragspelet, återigen voro flickans hals och
armar nakna, men nu sprang den unge mannen med
henne under de prasslande lönnarna bort till dansen.
Då kastade jag mig på min säng och grät, och jag
tyckte mig vara en gammal gubbe, och jag mumlade:
— Jag är kasserad, jag är kasserad!
Och skammen var så stor, ty jag var ingen gubbe
alls, jag var inte ens tjugufem år. Och ändå!
Kasserad! Kasserad!
O, kvinnor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
