Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 6 November 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
visst fryntligt, robust öfver sitt väsen, stod redan
i rummet och höll honom kvar i stolen.
— Sitt ner, farbror, låt oss inte krusa.
— Det var längesedan man såg dig, — kommer
du för att göra husasyn, raljerade den gamle.
— Nåja, inte precis, men nog var det någonting
i den vägen jag kom upp för att tala med farbror om.
I samma sekund stelnade hofgravörens leende,
hans ansiktsmuskler stramades — han lyssnade.
Från gatan ekade några skarpa, rytmiska skrällar.
— Hvad är det, Vendela?
Kamrern svarade:
— Kors, farbror, de hugga förstås sten till nya —
Vendela hejdade honom med bevekande och snabb
rörelse. Hennes ögon riktades skrämda mot
morfadern, han hade icke hunnit uppfatta orden. Hon
skyndade sig att säga:
— Behagar inte kamrern ett gfas vin?
— Nej, vänta,’ föll hofgravören mellan — Sjöborg
skall smaka på min gamla Stenborgare! Ifall du
tillåter mig att vara värd i ditt eget hus.
Han steg upp och gick med säkra steg, utan att
känna sig för med händerna, genom den trånga
passagen mellan de svängda gammaldags möblerna,
in genom den öppna dörren till sin sängkammare.
Kamrern såg efter honom med förundran.
— Det var tusan, gubben går ju alldeles som om
han såg.
— Han vet precis hvar hvarenda möbel står,
svarade Vendela. — Vi ha inte gjort den allra ringaste
omflyttning sedan morfar blef blind. Men —
hennes "kinder blossade upp — kamrern får ursäkta,
att jag afbröt nyss. Det är inte meningen, att
morfar skall veta någonting om det nya huset.
— Hvaba — hur menar ni, sade kamrern.
— När ’morfar sitter vid fönstret, tror han att
allting är som i hans egen tid. Han tror, att han har
den gamla rara trädgården med dufslaget och
stockrosorna nedanför sig. Han nickar ännu åt
skeppsklareraren i fönstret midtöfver med de målade
glasen, och han tror den gamla brunnen står kvar
borta i torget. Han har ingen aning om allt det fula
och nya, som kommit i stället!
Vendelas ögon hade börjat glänsa af en sorts blid
extas. Hela ungflicksromantiken och
sjuttonårs-föraktet för verkligheten hade hos henne fått ett
mål i denna pia fraus, som hon omhuldat i så
många år. — Det var därför med bestörtning hon
märkte, att kamrerns ansikte icke alls reflekterade
hennes hänförelse.
— Sådana påhitt, lilla fröken, grymtade han och
drog i sina mustascher. Men nu blir det i alla fall
nödvändigt att sluta opp med det där
kurragöm-mat — —.
Vendela sträckte bönfallande armen mot honom
och kastade en förfärad blick öfver axeln efter
morfadern. Men han tycktes ännu leta efter sin
Sten-borgare inne i andra rummet — —
— Ja, det kan inte hjälpas, återtog värden, och en
underton af brutalitet skar sig plötsligt genom hans
ioviala organ. — För saken är den, se, att huset
här är redan såldt —.
Vendela miste med ens färgen:
— Du store Gudi Det öfyerlefver morfar aldrig.
Kamrern stod tyst och otillgänglig.
— Men — Vendela kände hoppet vakna på nytt
— vi kan väl förnya kontraktet med den nye ägaren?
— Nej, lilla fröken, det går nog inte heller.
Huset är såldt för att rifvas.
En plötslig skräll af något, som föll och gick ikras,
kom dem båda att rygga till, svänga om mot
hofgravörens rum. Den gamle stod i dörren, och på
tröskeln bredvid honom låg silfverbrickan med de
krossade glasen. Ljudlöst hade han som vanligt
kommit tassande i sina tofflor och i dörren hejdats
af kamrerns ord — —
Den ena vaxhanden hade gripit efter stöd, liksom
den gången han blef blind. Han tryckte pannan
mot dörrposten, för öfverväldigad att få ett ljud
öfver sina läppar.
Dotterdottern skyndade fram, lade sin arm kring
hans axlar och förde honom till en länstol. Själf
allt för upprörd, kunde hon inte finna ett ord till
tröst, snyftade bara:
— Morfar, käre gamle morfar!
Denna scen gjorde ett plågsamt intryck äfven på
kamrern. Han krämtade och harklade, slet nervöst
i mustaschspetsarna, medan han närmade sig stolen:
— Seså, farbror, ta det nu med lugn. Farbror
inser nog, att den här gamla husskrållan inte kunde
få stå kvar i evighet på en sä fin tomt. Och nu
till våren flyttar farbror bara till en våning med
nutida bekvämligheter.
Den gamle tog i plötslig förbittring handen, som
placerats på hans axel, och kastade den från sig.
— En ny våning, där jag inte kan se, inte kan
gå för mig själf, utan skalf ledas kring som en
stackare! En ny våning, där jag inte vet hvar jag
finns och hvad jag har rundtom mig!
Vid denna tanke uppgaf han ett stönande af
hjälplöshet. Ansiktet vreds långsamt från den ena till
den andra af de välkända omgifningarna, som speg-,
lade sig i hans pupiller, liksom såge han dem.
Han mumlade:
— Visserligen är här mörkt, men här känner jag
mig i alla fall hemma!
Vendela försökte kväfva sina snyftningar och stack
vanmäktigt tröstande sin hand i hans. Hofgravören
klämde den mellan sina iskalla fingrar:
— I dag har jag blifvit blind för andra gången —
riktigt blind.
TYSKLANDS BESKICKNING I
SVERIGE.
GREFVE KARL VON PüCKLER, Tyska rikets minister i
Stockholm, kommer inom kort att af hälsoskäl draga sig tillbaka från
det offentliga lifvet och bosätta sig i sitt hemland. — Oenom
sitt urbana väsen, sina rika kunskaper och sin starkt
framträdande sympati för värt land har grefve v. Pückler förvärfvat
erkännande och tillgifvenhet i vida kretsar.
- 86 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
