Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 13 November 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS BENZELSTIERNA VON ENGESTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Från Posen ingick den 24 oktober underrättelse,
att grefve Lars Benzelstierna von Engeström
föregående dag därstädes aflidit. Med honom bortgick
en svensk ädling, som inlagt de största förtjänster
om spridande i de polska länderna af kännedom om
svensk kultur och i synnerhet om svensk diktning.
Grefve Benzelstierna von Engeström väcker
intresse redan genom sitt stamträd. Det Engeströmska
fädernet går tillbaka till Skåne, där stamfadern Äke
Jönsson i förra hälften af 1600-talet var klockare i
Engelholm. Åke Jönssons son vardt kronofogde i
Oxie härad vid Malmö och af hans barn, som antogo
namnet Engeström, blef äldste sonen Johannes
teologie doktor och biskop öfver Lunds stift. Denne
var gift med Margaretha Benzelia, hvars härstamning
gick tillbaka till Sveriges nordligaste provins liksom
hennes mans till dess sydligaste: hennes farfars far
Henric Jacobsson hade varit skattebonde på Bentzeby
gård i Luleå socken. Fadern och farfadern tillika
med en farbroder bildade Benzelstiernas lysande
treklöfver i Uppsala ärkebiskopslängd. Det var på
den tiden vanligt, att biskopssöner adlades.
Lundabiskopens barn nöide sig att sätta ett "von" framför
det ärfda släktnamnet, Benzelierna kallade sig
Benzelstierna. Den yngste af sönerna i biskopsgården
i Lund var Lars," som efter hvartannat upphöjdes i
friherrlig och greflig värdighet samt slutade sin bana
med att efter 1809 års revolution under femton års
tid intaga platsen som statsminister för utrikes
ärenden, om hvilken det sagts att "sedan införandet af
vårt konstitutionella statsskick måhända ingen har
suttit vid konungens rådsbord som till den grad som
han betraktats och i själfva verket varit Sveriges
premierminister under den tid som Sverige ägde
tvä statsministrar, af hvilka grundlagen först i andra
rummet nämde den för utrikes ärenden".
Det var grefve Lars von Engeström, som knöt
släktens polska förbindelser. Trettioårig kom han
som ministerresident till Warschau och upplefde
här en roman. "Bland de verkligen älskvärda unga
damer, som förskönade balerna i Warschau", berättar
han själf i sina af Elof Tegnér utgifna "Minnen
och anteckningar", "utmärkte sig fröken Rosalie
Chlapowska genom sin skönhet, sitt behag och sin
godhet. Hon vistades i sin nära släktinges, lithauiske
stormarskalken Gurowskis hus. Han var såld till
Ryssland, och jag stridde allt för ifrigt mot detta
land för att vilja besöka hans hus. Under ganska
lång tid kunde’ jag således endast få träffa fröken
Chlapowska i större samkväm. Emellertid kände
jag mig snart så fästad vid henne, att jag lifligt
önskade att få se henne oftare, och jag lät presentera
mig i Gurowskis hus. I början gick alltid
Gurow-ski sin väg, när han såg mig komma, men så
småningom vande han sig vid min närvaro. Fröken
Chlapowskas släkt önskade hennes giftermål med
en herr Rudzinski, som ansågs vara mycket rik.
Jag ägde ingenting. Jag befann mig hos henne,
då hennes kusin starosten af Kosten Chlapowski
kom och begärde ett enskildt samtal med henne
samt förde henne till ett angränsande rum. Jag
väntade att detta samtal skulle taga slut, då
starosten kom ut med en orolig uppsyn och sade mig,
att hon afsvimmat. Hon blef förd "till sitt rum; och
sedan lät man mig förstå, att det för hennes
framtida lycka vore bäst, om jag aflägsnade mig ur
Gurowskis hus. Men denna förvisning varade
lyckligtvis icke länge. På en konsert träffade jag
marskalkinnan Gurowski, som bjöd mig komma tillbaka.
Jag lät icke säga mig detta två gånger: dagen
därpå gjorde jag mitt besök. Rudzinski, som var där
före mig, rusade sin väg, då han såg min vagn
komma, med ett sådant raseri, att han höll på att
knuffa ikull mig. Fröken Chlapowska tillät mig
att skrifva till sin far och anhålla om sin hand, och
hon åtog sig att själf framlämna brefvet. Marskalk
Gurowski hade talat emot mig hos den gamle
Chlapowski: äfven i detta afseende såg jag mig således
förföljd af Ryssland. Chlapowskis första svar var
ett afslag. Men hans dotter brände upp hans bref,
så att jag icke fick det. Marskalk Gurowski blef
sjuk och låg länge till sängs, innan han slutligen
dukade under. Under sin sjukdom ändrade han
sin mening om mig och tillstod för fröken
Chlapowska, att han haft orätt mot mig. Jag skref ett
nytt bref till hennes far och hade den lyckan
erhålla ett gynsamt svar. Jag har sålunda min fästmös
ståndaktighet att tacka för min lycka. Den 3 okt.
1790 blefvo vi vigda af biskopen i Posen Okonski."
Hvad mera kunde man önskat af dikten?
På sin svärfars önskan lät Lars von Engeström
med svenska konungens tillstånd polska riksdagen
utnämna sig till polsk adelsman, emedan endast
adelsmän fingo innehafva jordegendom i Polen och
hans hustrus hemgift komme att utgå i gods. Efter
sitt afskedstagande från statsministersposten drog han
sig tillbaka just till Jankowitz, som han sålunda
mottagit, och dog där 1826. Hans afkomlingar ha
bevarat sympatierna för den polska nationen genom
ytterligare trenne släktled. Hans äldste son, f. d.
svensk öfverstelöjtnant, slutligen generalmajor i
preussisk tjänst, vardt nämligen också gift med en
polska, grefvinna Leocadja Ostoja von Gajewska,
och dennes båda söner äktade äfvenledes" polska
grefvinnor. Och icke nog härmed — den yngre af
dessa, numera framlidne grefve Lars, hade två
honom öfverlefvande barn, af hvilka dottern blef gift
med en polsk grefve Szembek i Posen och sonen
med en polska. En innerligare och följdriktigare
sammanflätning af svensk och polsk nationalitet,
har det anmärkts, kan ej gärna tänkas, och det
egendomligaste är, att ingen nationalitet under ett helt
århundrade fått afgjordt öfverhand: den nu
hädangångne grefven var svensk undersåte och
fidei-kommissarie på samma gång som en af Polens
varmaste patrioter och finaste konstkännare.
Grefve Lars Stanislaus Bonaventura
Benzelstierna von Engeström var född i Posen den 8 maj
1829. Grefve och svensk fideikommissarie blef han
först efter sin äldre halfbroders död 1871. Men det
var icke öfvertagandet af släktens svenska
fideikommissegendomar, som väckte till lif hans intresse
för släktens fädernesland. Med sitt namn hade han
ärft den kärlek för litteraturen och Sveriges historia
och minnen, hvilken utmärkt de äldre medlemmarne
af denna ätt, som i sina anor i motsats mot
mängden af svenska adliga ätter räknar flera lärda än
krigare. Men först vid 36 års ålder lärde sig grefve
Engeström de svenska förfädernas tungomål, som
han emellertid obehindradt talade, ehuru något
långsamt och med det tonfall, som återfinnes på andra
sidan Bottnen. Hvarje sommar, då han kunde,
plägade han besöka Sverige, och har om det och dess
förhållanden utgifvit åtskilliga skrifter, däribland en
reseskildring, Obrazki z podrözy—Szwecya (1870)
och en beskrifning af Gotland, Wyspa, Gotland,
obrazek z podrözy (1887). Närmare knuten till
vårt land blef han emellertid vid öfvertagandet (1871)
af det fideikommiss, som af statssekreteraren Mathias
Benzelstierna stiftats till förmån för von Engeströmska
ättens hufvudman. Vid hans tillträde af detsamma
bestod det utom af Räfvelsta gård i Altuna socken
i Västmanland af en fastighet i Stockholm, som
emellertid 1883 utbyttes mot Kristiansborgs egendom
- 98 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
