Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBUDSKONGRESSEN.
FÖRBUDSKONGRESSEN I VIKTORIASALEN I STOCKHOLM. Vi namnteckna: 1, 2 och 3 Riksdagsmännen Kvarnzelius, Beckman
(kongr. ordf.) o. Byström: 4. red. Biörkman, 5. frih. Palmstierna: 6. folksk.-insp. prof. v. Schéele; 7. red. v. Koch.
Flere hundra ombud för Sveriges till c:a en half miljon
uppgående organiserade nyklerhetsvänner sammanträdde den 13 febr.
i Stockholm till sin sjätte förbudskongress, hvars förhandlingar
pågingo i tre dagar.
Af kongressen däti äfven ombud för riksdagens nykter-
hetsgrupp deltogo -r- antogs enhälligt en resolution, hvari
uttalades att de vägar förbudslagstiftningen hädanefter har att
gå utan tvekan måste inriktas sà att de på ändamålsenligaste
och snabbaste möjliga sätt leda till ett effektivt, fullständigt
och permanent förbud mot alla slags rusgifvande drycker.
tes ut från däcket för att taga emot kappsäck och
paraply från den flåsande vaktmästaren. Andra
hjälpande händer på kajen understödde den försenade,
då han beslutsamt, med stöd af ett säkert tag i den
sträckta aktei linan, vigt äntrade den kupiga båtsidan.
Nu var han uppe vid järnbarriären. En hand
räcktes honom, just då han skulle svänga sig öfver.
Så stod han välbehållen på däcket, röd och varm
och andtruten.
Akterlinan kastades loss strax efter, och ångaren
ökade farten. Stäfven pekade nu rätt ut mot hafvet.
Den försenade passageraren såg sig om efter sitt
omhändertagna resgods. Det stod redan väl
instuf-vadt under midtelsoffan på akterdäcket. Han
bockade och tackade åt alla håll, omfattande samtliga
kringstående med tacksamma, smått generade
blickar. Han kände sig, som om han blifvit kastad
rakt i famnen på alla dessa välvilliga, nyfikna,
deltagande medresenärer.
En dam i storbrättig hatt, skyggande ner öfver
pannan, och ljusblå slöja knuten under hakan, stod
tätt bakom honom. Det var hon som räckt honom
den sista hjälpande handen, det kom han ihåg. Han
vände sig därför mot henne i en djup bugning och
lyfte artigt sin panamahatt.
Hon såg upp på honom, leende, road, afvisande
tacket. Men med ens blef ansiktsuttrycket
förändradt, de mörka ögonen vidgade sig i häpen undran,
och rodnaden steg långsamt på det smala ansiktet.
- Men — — är det inte Folke Vall? sade hon
så plötsligt, förvånad som om hon knappt trott sina
egna ögon, tvekande en smula när hon utsade namnet.
Han fixerade henne en minut, sökande i sitt minne.
Så bröt igenkännandet sig fram.
— Aina? — — Nej men — är det möjligt? —
Ah. det var längesedan!
— Ja — så länge, längesedan! —
De gingo upp på öfre däcket, slogo sig ned i lä
bakom den stora, breda skorstenspipan med utsikt
mot svenska kusten och den rökiga stadens
tornspiror och höga fabriksskorstenar.
Luften var tung. Solen satt någonstans högt uppe
bakom vattensjuka moln, ett klarhetsskimmer lät
förmoda hvar den fanns, men den orkade ej bryta
sig ut och förjaga dimman, som hängde hvitgrå öch
tunn öfver vatten och land. Ut öfver Sundet och
upp mot Kattegat såg det ut att klarna och lätta
på, men öfver båda stränderna, den svenska såväl
som den danska, rotade fabriksrök och dimma ihop
sig till ett ledsamt, tjockt, mörkgrått töcken. Vattnet
låg blankt och stilla, men bris blef det ju i alla fall
af farten.
Det gick så underligt trögt med samtalet till att
börja med mellan de båda som inte på ett par tiotal
år minst sett eller hört af hvarandra. Det var det
förändrade, det nya, främmande, det som åren gifvit
och tagit hos dem, som åstadkom en viss
iörstäm-ning, en distraktion, ett ömsesidigt studerande. Och
detta i förening med minnena från forna dugars
muntra vänskap, samskolekamratskapet,
ungdomsförälskelsen, framkallade hos dem båda en näsian
tafatt tillbakadragenhet.
De sutto där å ömse håll och hade en
förnimmelse af dåligt samvete.
De hade totalt glömt bort hvarann, trots eder och
aftal på sin tid. Hur hade det kommit till egentligen?
Hvems var felet?
Någon brytning hade aldrig ägt rum. Han hade
blifvit kuggad i studenten, — hon hade fått ge sin
hyllningsbukett åt en annan. Detta var visst första
lilla stenen. Hon hade blifvit besviken. Föraktet
hade kommit. Öfvermodet har så lätt till det i de
- 339 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
