Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 26 Februari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
där åren. Och han hade kännt sig sårad, oförstådd,
dömt henne som ytlig och hård.
Ja, aldrig hade de sagt detta till hvarann, inga
öppna besKyllningar hade fallit, men — de hade
glidit ifrån hvarann så smått. Hon hade vuxit ifrån
honom, både i det inre och det yttre. Hon hade
med ens. det å/et efter studentexamen, blifvit så stor
och mondän och elegant.
Han hade kännt sig besviken och bedröfvad i början,
— och låtit henne märka det. Men så hade han
tröstat sig och låtit henne gå på och växa.
Och nu visste de ingenting om hvarann sedan
tjugo år.
De talade både länge och väl om gamla minnen
och episoder från skolan, om lärare och lärarinnor,
om forna kamrater, deras personligheter och
framtidsplaner samt om hvad de nu visste om dessas
förverkligande.
Så blef det en liten paus.
Och så sade Folke Vall plötsligt:
— Ja, — och jag är köpman jag, nu. Det var
inte precis hvad jag drömde om den tiden. Vi
drömde till och med.
Ett skratt och en leende, sonderande blick från
sidan.
— Ne-ej. — Jag minns inte — — ville du inte
bli militär?
— Joo då! Men studenten tog emot. Ja, män
får ta’t som det faller sig. Hela lifvet. Och göra
det bästa å’et.
— Man får det, ja.
Hon satt och lekte med en flik af den ljusblå
slöjan. Hennes ögon sågo långt utåt, bort mot det
dimhöljda svenska landet, utan att se.
— Och du är gift — kanske — förstås? frågade
han om en stund.
— Ja. jag är gift.
Han hade på tungan ett -nåå?", men hejdade sig.
De tego båda en stund igen.
— Med en militär? frågade han så med en skymt
af ironi i stämman.
Ja, svarade hon kort. Min man man är kapten
vid gardet. Men som om hon ville byta om
samtalsämne vände hon sig hastigt rakt mot honom
och frågade lifligt: — Du är på väg söderut? —
Långt?
— Till Elberfeld bara. Jag gör i färgstoffer — en
gammal, välkänd firma har jag fått öfverta, — det
är nu en tolf, fjorton år se’n. — — Ja, det går bra.
Han började berätta om sin verksamhet, hur han
börjat med det, och hur det uivecklat sig. Några
bekymmersamma år, nu väl öfverståndna, fördjupade
hàn sig i, antydde en del bittra erfarenheter,
missräkningar både vis à vis människor och
spekulationer. Men så var det ju alltid något som lättade
upp det också. Och nu hade det börjat lätta på allvar.
Han såg hela tiden på hennes ögon, de
underbara, violblå, klara, strålande; eller på munnen, den
var stor, men så mjuk i linjerna, så uttrycksfull och
känslig. Med intensivt intresse följde hon hans
berättelse. Han kunde se, hur ögonen skiftade, och
munnen ömsom log och ömsom uttryckte
deltagande och sorg. Han kom allt mera in i
stämningar från forna dagar, längesedan förgätna. Han tyckte,
han var åter skolpojken, nittonåringen, kvarsittaren,
den äldste i klassen, och hon var hans lilla vän och
tröstarinna, den lilla kvinnan, som han biktade sina
besvärligheter och ledsamheter för och som hjälpte
honom i både råd och dåd. Hon var så behärskad,
så lugn och iörståndig och full af sympati och
uppmuntran.
Det tvungna och stela i deras väsen och känslor
försvann af sig själft, löste upp sig som dimma i sol.
De började känna igen minspel och uttryck.
Utan att tänka på det, hade han tagit"sig för att
kalla henne "Jajja" som då, för längesedan, och hon
sade "Olle" och "lille Olle" till och med, just som
i de där dagarna.
Tjugo år? — Åhnej, så längesedan var det väl
ej! Inte en smula förändrade funno de hvarann nu.
Nitton år var han, inte mera. Och hon var sjutton.
Det var säkert det. — —
Men ångbåten hade med sin snabba bog plöjt det
dimhöljda Sundet. Redan var "Tre Kronor"
passerad, och nu blåste första signalen för Köpenhamn.
Aina reste sig öfverraskad. Det kom en
vemodig blick i ögonen.
— Vi ä’ framme redan, sade hon.
— Ja, — minsann. Och jag har inte berättat dig
om min fästmö. — Jag håller på och skall gifta mig,
kan du tro. Det är väl i sista laget nu, jag är ju
gamla karl’n. Men — bäti re sent än aldrig! Det
lyser första gången om söndag. — — En rar flicka
är det, vacker och–Ja, vill du se hennes porträtt?
Han letade i bröstfickorna, i kavajen och i
ytterrocken, fick fram en grön plånbok, och mellan
räkningar och affärspapper af allehanda slag plockade
han fram porträttet af en ung dam med di ag som
talade om tjusande ungdom, segerviss skönhet och
stora pretentioner på lifvet.
— Nåà? frågade han ändtligen.
— Så vacker! Förtjusande vacker! sade hon och
gaf honom igen porträttet. Lycka till, lille Olle!
— Och din! frågade han. Kan jag inte få se på
din också?
— Jag har det inte på mig, sade hon långsamt,
utan en skymt till ett leende. Men han är också
mycket vacker. — Jag tror, han är lik din fästmö
rent af. Fastän mycket älJre förstås.
Hon började plockade ihop sitt resgods.
— Stannar du här länge? undrade han. Jag skall
tyvärr fortsätta nu. — — Men på hemvägen -
— Ja, jag stannar här nog en tid bortåt, sade hon.
men det är inte lönt vi träffas.
Din man? — —
— Ja, — han är i Stockholm.
— !! — Och — — du ensam — ?
Ja, utan får ju lof att ta den utvägen ibland.
Han stod och kramade hennes hand och såg in i
de vackra, violblå, sorgsna ögonen med en stigande
ångest i hjärtat.
Propellern brusade nu back, bullrande och
skummande.
— Lilla Jaiia! — mumlade han. Stackars min
lilla Jajja! Ja — lycka till, du med, i alla fall!–
Det är ett lotteri förstås.
— Ja, det är det, sade hon stilla. Men hvar och
en hoppas ju alltid på högsta vinsten. — Den skall
ju falla ut’ någon gång i alla fall. Nu hoppas jag
på den för dig, lille Olle.
Nu häktades landgången på från kajen. De
resande skockade sig ned mot mellandäcket,
strömmade långsamt i kompakt massa öfver landgången
för att sedan med brådskande steg flockvis skynda
af bort mot tullvisiteringen. Ett stadsbud hade
redan fått fatt i F°’ke Walls gulbruna kappsäck. Och
med den som bogspröt plöjde han väg åt sig och
den resande genom passagerareflocken. Tåget gick
om någon halftimme, det gällde att begagna
minuterna.
Men på öfre däcket stod Aina kvar och såg ner
på det myllrande lifvet på kajen. Hon hade ju god
tid att låta rusningen gå öfver.
Tids nog kom hon i land, tänkte hon.
- 340 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
