Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 12 maj 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. OLYMPIADENS FÖRSTA TÄFLINGAR.
B 8 D-t stockholsisfotograp. NÅGRA FRAMSTÅENDE UTLÄNDSKA DELTAGARE I TENNISTÄFLINGARNE: »««■•
MISS AITCminSON, England. — A. F. WILDING, Australien. Världsmästare (i spel.) — J. HAINZ, Böhmen.
1 själfva verket tog V. Olympiaden sin början i och med
Tennistäflingarne den 5—12 Maj. — Till dessa ha världens främsta
pà tennisbanan infunnit sig, däribland världsmästaren mr A. F.
Wilding från Australien. — Till honom och hans jämnbördiga,
segrare vid de stora internationella täflingarne, kunna våra
svenska spelare icke nà — ännu. — Men detta första tillfälle
för sà goda spelare som våra, att få möta dessa spel- och
täf-lingskonstens ypperste, skall nog i mer än ett afseende vara
dem till gagn. — För dagen bringa vi några porträtt af
framstående utländska spelare. — När detta skrifves ha visserligen
en del skärmytslingar ägt rum, men de stora, spännande, af-
Han fattade förtroende till mig, och invigde mig
grundligt i sitt enskilda lif. Det kom mig att häpna,
ja, att vämjas. Dock kunde jag icke direkt förakta
eller afsky hans person; där fanns som sagdt något
oemotståndligt vinnande hos den slarfven.
— Sådant händer.
— Jo. — Men, så presenterade han mig en afton
för en ung flicka. Jag visste inte, att han var
förlofvad, han föreställde henne heller ej som sådan.
Men han bemötte henne som — som sin slafvinna.
Och hon fann sig däri. Det föreföll mig snart, som
om hon tålde allt af honom, blott för att någon
gång få njuta hans sällskap, hans bekantskap.
— Hvad för sorts flicka var hon?
— Åh, Brita var en utmärkt, god och präktig
flicka, enkel och trohjärtad, kanske litet landtlig.
Hennes far ägde en gård strax utanför staden.
— Den gula gården i viken? log Mia.
Robert spratt till, öfverrumplad, och nickade tungt:
— Just, rätt gissadt. — Också vi, hon och jag,
blefvo mycket goda vänner. Kanske var det mest
för hans skull, Brita tydde sig till mig. Hon kände
väl på sig, att jag ej utgjorde hans sämre sällskap,
utan tvärtom ville honom väl. Och så var det
äfven, till en tid.
— Till en tid, Robert?
— Ja, Mia. Nu vill jag vara ärlig. Det kom en
dag, då min vänskap för Frits byttes i hat, och min
görande spelen komma först mot veckans slut, och fran dem
hoppas vi kunna lämna några goda bilder i ett följande nummer.
Som ett apropos vilja vi nämna att H 8. D:s egen fotograf i
Stockholm, utan tvifvel en af de skickligaste i vårt land i sin
branch, blifvit en a) de mycket fä privilegierade fotografer som
äga tillstånd fotografera inom Stadion under de blifvande
Olympiska Spelen. Tagna af en erkändt skicklig fotograf och med
de yppersta nyförskaffade apparater som stà att fà, torde
sålunda H. 8. D:s bilder frän Olympiska Spelen blifva bland
de bästa, om Icke rent af de bästa, som i sinom tid kommer
att reproduceras frän detta sommarens idrottsliga evenement.
vänskap för henne — i kärlek. Du skall inte bli
ledsen för det, — för den punkten i historien —
den är oss emellan utan betydelse.
— Jag tror dig, lille Robert. Fortsätt!
— Min böjelse besvarades icke. Jag försäkrade
mig därom kort innan jag skulle lämna staden.
Och samtidigt fick jag af Brita själf veta, att hon
älskade Frits och lofvat honom sin tro.
— Honom — den där trolöse? — inföll Miaupprörd.
— Ja, ja. Och nu kommer min förbrytelse: jag
skref till Brita, samma dag jag for min väg, och
meddelade henne skoningslöst allt, som Frits i fullt
förtroende sagt mig om sig själf, och mycket,
mycket mera. Allt ondt och nedrigt jag hört om
honom, gissat mig till och fantiserat ihop. Det var
ett förfärligt bref. Hade det varit ett anonymt,
kunde hon kanske kastat det på elden med lugnt
förakt. Men det bar mitt namn som underskrift
och obeveklig bekräftelse på anklagelsernas sanning.
— Robert tystnade, lutande hufvudet i sina händer.
— Ja, sade Mia efter en stund, det var rysligt,
men — kanske bäst för henne, för dem bägge.
Han lyfte åter blicken mot henne, och suckade:
— Nej, kära Mia. Sedan har jag alltför väl insett,
hur skändligt jag burit mig åt. Frits ägde så god
och stark kärna, och var så fästad vid henne, —
och hon var en så sällsynt ädel karaktär, att om
de ändtligen blifvit gifta, skulle hon ha räddat ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
